Judisk historia

Abraham

Judarnas historia går tillbaka till de tre patriarkerna: Abrham, Isak och Jakob. Arma bodde i Ur som var en stad i Babyloniern (nuvarande Irak)

I 1 Mos 12:1-4 talar Gud till Abraham som då hette Abram:

    Herren sade till Abram: "Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. [2] Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. [3] Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått."

A skulle alltså bryta upp från sitt hem och sin släkt. Det måste ha varit ett svårt beslut men gör som Gud har sagt:

  1 Mos 13:4 Abram bröt upp, som Herren hade befallt, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han1 Mos 13: lämnade Harran.

Abram var alltså 75 år. En aktningsvärd ålder.

I 1 Mos 12:7 förklarar Gud vad som är syftet med resan: Herren uppenbarade sig för Abram och sade: "Åt dina ättlingar skall jag ge detta land." Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom.

Abram var alltså 75 år och hade inga barn. Han invände mot Gud:

24 år senare var han 99 år. Gud talade då åter med honom

1 Mos 17:1-5   När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: "Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. [2] Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik." [3] Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: [4] "Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. [5] Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk.

Kanaan är i Gamla testamentet i Bibeln namnet på landet väster om floden Jordan, senare känt som kungariket Israel och - efter det israelitiska folkets splittring i två riken - sydriket Juda respektive nordriket Israel. I Nya Testamentet är den romerska provinsen benämnd Judéen resp. Galiléen. Något senare Palestina som romarna till sist kallade landet - samt nuvarande staten Israel och de palestinska områdena Gaza resp. Västbanken. Namnet Kanaan är även känt från äldre egyptiska källor, och landet tillhörde tidvis det forntida Egypten.

1 Mos 15:1-5

    En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: "Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad." Abram sade: "Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Och han sade: "Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig." Men Herrens ord till honom löd: "Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod." Och Herren förde honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli."

Varför valde Gud just Abraham? I 1 Mos 15:6  läser vi Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig. Han var också en mycket gästfri man

I Bibeln kan vi läsa om Isak och hans som Jakob. Hungersnöd bredde ut sig och man fick söka hjälp i Egypten dit Jakob kommit på svårförklarade vägar. Josef förlät sina bröder (De blev förfäder till Israels tolv stammar) och blev väl mottagna i Egypten som var ett bördigt land. Livet för israeliterna fungerade bra till en början, men efter en tid gjordes hebréerna/israeliterna till Faraos slavar. Några hundra år senare uppträdde Mose på den historiska scenen. Den dåtida Faraon fruktade det stora antalet israelitiska barn skulle komma att ta över landet. Han befallde då att alla nyfödda israelitiska gossebarn skulle dödas. Men den israelitiska gossen Mose räddades av Faraos dotter, eftersom Moses syster hade lagt honom i en vasskorg i floden Nilen och hoppats på det bästa. Mose blev adopterad och uppfostrad som prins vid Faraos hov. Efter att ha slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare som piskade en israelit tvingades Mose fly. Under flykten fick Mose i uppdrag av Gud att föra israeliterna ut ur Egypten tillbaka till det förlovade landet, Kanaan.

Mose

I Egypten behandlas judarna först väl men av nya härskare förslavas de och lever 400 år i hårt slaveri. I 1 Mos 2 och följande kan vi läsa om Mose och hur Gud använder honom och hans bror Aron.-

Efter Många svårigheter befrias judarna och Påbörjar sin återvandring till det utlovade landet.

Folk fördrivs

I landet bodde flera folk. Dessa hade lämnat Guds väg och levde helt Gudsfrånvänt. Gud fördrev dem därför och gav deras plats åt judarna. Gud hade skapat dem och hela världen. Därför hade han makt och rätt att göra detta.

Olika kungariken

Judarna ville vara som andra folk. De bad till Gud om en kung och trots mörka framtidsmoln fick de sin vilja igenom. Saul var den förste. Han började bra men avföll snart och Ersattes av kung David. Jerusalem blev rikets huvudstads. Arkeologer har hittat en 2 000 år gammal inskription som innehåller ”hela” namnet Jerusalem. Det är det tidigast kända exemplet på stavningen ”Jerushalajim”, så som stadens namn skrivs på hebreiska i dag

Davids son Salomo fick bygga det första templet

Romerska väldet

Under århundraden var Israel en romersk provins. ÅR 66 startade ett uppror mor romarna som dock slogs ner och år 70 förstördes det andra templet av romarna och plundrades på sitt innehåll.

År 132 inleddes ytterligare en treårig revolt ledd av Simon Bar Kokva. Även denna slogs ned.  och judarna fick inte längre no i Jerusalem. Stadens namn ändrades till Aela Capitolina. Judarna fick inte längre bosätta sig i staden utan fördrevs.

Korsfarartiden

är ett tragiskt kapitel i judarnas historia. Alltsedan har judarna haft en önskan att återvända. Små skaror hade redan tidigt återvänt.

Theodor Hertzl bildade en politisk rörelse _ Sionismen som arbetade för detta mål i full skala. Det skulle dröja till långt in på 1800-talet innan tanken på allvar väcktes om att alla judar borde flytta till det land som deras avlägsna förfäder en gång flytt ifrån cirka 50 generationer tidigare. En återkommande judisk bön hade visserligen hela tiden varit ”nästa år i Jerusalem”, men det hade framförallt haft en religiös, andlig innebörd.

Under den andra halvan av 1800-talet, under intryck av tidens nationalistiska stämningar och en antisemitism som på många håll växte i styrka, började allt fler judar, särskilt från Östeuropa, flytta till Palestina för att bosätta sig där. De var pionjärer för sionismen, en nationalistisk rörelse som formellt grundades 1896, det år då den österrikiske journalisten Theodor Herzl publicerade boken Dar Judenstaat (Judestaten). Själv var Herzl inte religiöst praktiserande jude, utan snarare agnostiker,

Under århundradena styrdes sedan Kanaan av olika härskare. Samtidigt spreds judarna ut över världen. I Sverige tror man att den första juden bosatte sig på Gustav Vasas tid.

På 1800-taqlet var Israel i stort sett öde.

Mark Twain var en amerikansk författare, reporter och tidningsman. Mark Twain var lots på flodbåtar 1857–1861 och fick sitt litterära genombrott år 1865. Han är mest känd för romanerna Tom Sawyers äventyr från 1876 och Huckleberry Finns äventyr från 1884. PÅ slutet av 1800-talet reste h runt i Israel. Han beskrev landet som öde (det fanns då totalt 25 000 inv. – idag ca 1 miljon)

England

Vid tiden före första världskriget hade det islamiska, Ottomanska väldet makten över Israel. Engelsmännen besegrade dem och fick efter kriget Nationernas Förbunds uppdrag att Styra området.

Balfourdoktrinen

Den 9 november 1917 publicerades en kort artikel i tidningen The Times, under rubriken ”Palestina för judarna”. Själva texten bestod nästan enbart av ett par rader, skrivna av Arthur Balfour, Storbritanniens utrikesminister. Det väsentliga löd som följer: ”Regeringen ser med välvilja på upprättandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina, och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den tydliga förutsättningen att inget kommer att göras som kan vara till men för de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”

Englands regering svängde dock 180 grader. Araberna började opponera sig. Till slut böjde man sig och tog avstånd från det man tidigare sagt.

NU ströp man invandringen till Israel.

Redan före Hertzl framträdande hade judar alltså börjat återvända. Främst från Tsarryssland

Första invandringsvågen 1903 kom sedan 35 000 Judar till Israel. 1904 till 1914 Ytterligare 40 000. En tredje våg 1919 – 1923 var på 40 000.

En fjärde kraftig våg kom efter 1925 och omfattade 80 000. Dern största vågen kom sedan 1929 – 1939 då ca 250 000 invandrade.

. Det var den 17 februari 1939, drygt tre månader efter den tyska Kristallnatten. I Uppsala hade studenterna kallats till ett möte för att besvara frågan om Sverige borde ge asyl åt tio judiska läkare på flykt undan Nazityskland. Majoriteten av studenterna svarade nej.

1930-talet tog den judiska inflyttningen fart på allvar, i takt med att det nazistiska mörkret sänkte sig över Europa. I praktiken skapades då vad som brukar kallas ”fakta på marken” – en verklighet bortom teorier och slagord, som i det här fallet bestod av en inofficiell judisk stat, komplett med en egen, relativt välutrustad armé.

Éviankonferensen hölls den 6–15 juli 1938 i Évian-les-Bains hölls på initiativ av USA:s president Franklin D. Roosevelt. Representanter för 32 länder under Myron Charles Taylors ordförandeskap diskuterade en enhetlig plan för hjälpen åt flyktingar från Tyskland och Österrike. Syftet var att ordna en internationellt organiserad utvandring av politiska flyktingar, offer för nazistregimen, och att lösa de förföljda tyska judarnas bosättningsproblem i främmande länder. Inför konferensen framlagda rapporter visade, att redan vid denna tidpunkt 125 000 personer hade flytt från Tyskland och Österrike. Antalet som på grund av ras- och religionsförföljelse eller av politiska skäl behövde utvandra uppskattades samtidigt till 700 000. Grannländernas regeringar meddelade att de inte kunde omhänderta flera flyktingar såvida de inte befriades från dem som redan hade mottagits. Med undantag av Dominikanska republiken, som erbjöd sig att placera 100 000 personer i sitt jordbruk, ville ingen regering i Évian lova att öppna fristad för centraleuropeiska flyktingar. Man hyste på flera håll farhågor för att dessa vinddrivna människor skulle dra med sig politiska och sociala konflikter.

Exodus var 1947 ett fartyg med judiska flyktingar som avsåg resa till Brittiska Palestina. Fartyget lämnade Frankrike 11 juli 1947. De flesta emigranterna var överlevare från förintelsen som inte hade inresetillstånd till Palestina. Deras resa fick stor uppmärksamhet i massmedia. Storbritanniens flotta Royal Navy intog skeppet och deporterade alla passagerare till Europa.[1]

Suezkrisen

Det brittisk-franska Suezbolaget, som kontrollerade Suezkanalen, hade tillstånd att bedriva verksamheten fram till 1968, varefter ägandet skulle övergå till den egyptiska staten. Egyptens president Gamal Abdel Nasser beslöt dock att nationalisera Suezbolaget i förtid, den 26 juli 1956, ett beslut som av kanalens ägare uppfattades som en klar provokation och som, enligt deras mening, krävde en motreaktion. Israel, som betraktade Egypten som sin värsta fiende, anslöt sig till planerna för denna motreaktion [förtydliga].[13]

Suezkrisen (hebreiska Sinaikriget") kallas det krig där Israel, Storbritannien och Frankrike anföll Egypten i slutet av oktober 1956.  De tre allierade, särskilt Israel, lyckades främst uppnå de omedelbara militära målen, men påtryckningar från USA och Sovjetunionen i FN och annorstädes tvingade dem att dra sig tillbaka

Sexdagarskriget

ide arabiska grannländerna, hade som i de föregående krigen, målsättningen att förinta den judiska statsbildningen.  Ytterligare 11 muslimska länder bidrog med trupper till den arabiska sidan.[5][6][7]innan kriget attackerades israeliska städer och byar nära Syrien regelbundet. Israeliska trupper angrep byn as-Suma på Västbanken[16] och i början av 1967 ökade spänningarna vid gränsen mellan länderna. Efter falska rapporter[17] från Sovjetunionen om att Israel var nära att anfalla fick Syrien med sig Egypten och en rad andra arabstater och en militär uppladdning mot Israel påbörjades. I maj började egyptiska trupper marschera genom Sinaiöknen mot den israeliska gränsen, ockuperade en internationell fartygsväg[18] och hotade med att eliminera Israel.[19] I början av juni 1967 bestämde sig därför den israeliska ledningen för att slå till först, hellre än att riskera statens utplåning.

Yom Kippurkriger

Kriget ägde rum på Judarnas heligaste högtid: Yom Kippur och den muslimska fastemånaden Ramadan. Flertalet Judiska soldater hade ledigt och man tvingades till en snabb mobilisering. På morgonen den 6 oktober fick den israeliska underrättelsetjänsten dock ett tips att krig skulle bryta ut samma dag och Golda Meir beslöt därför att mobilisera. Klockan 14:00 gick den egyptiska armén över Suezkanalen och anföll de israeliska ställningarna. Den egyptiska armén kunde snabbt ta sig 10 kilometer förbi kanalen och de första israeliska motanfallen misslyckades. De israeliska styrkorna drabbades initialt av svåra förluster eftersom de inte räknat med att de egyptiska styrkorna hade tillgång till avancerade vapensystem som luftvärnsrobotar och pansarvärnsrobotar importerade från Sovjetunionen.

När egyptierna den 14 oktober beslöt sig för att fortsätta österut blev de tvungna att anfalla utan skydd av luftvärnet, vilket gjorde dem sårbara för israeliska flyganfall. Ett israeliskt motanfall (Operation Gazelle) som leddes av Ariel Sharon (som då var chef för 143:e pansardivisionen) lyckades utnyttja ett glapp mellan egyptiska 2:a och 3:e armén och slå sig fram till kanalen som korsades 15 oktober, vilket öppnade vägen mot Kairo.

Syrierna anföll Golanhöjderna och flera stridsvagnar förstördes, men syrierna stoppades (bl.a. med insats från "The Tzvika Force") och sedan fortsatte Israel sin framryckning till dess att de närmade sig Damaskus och en vapenvila inträdde.

Under tryck från USA, Sovjetunionen och FN ingick parterna då ett avtal om eldupphör. Under 1974 och 1975 kom länderna överens om ett israeliskt tillbakadragande från zonen närmast kanalen. I Israel var kritiken hård mot att landet hade kunnat tas med överraskning och regeringen med premiärminister Golda Meir i spetsen avgick i maj 1974.

Ordet togs i allmänt bruk som det populära namnet på två palestinska upplopp mot Israels annekteringspolitik på palestinska områden.

Intifada

Den första palestinska intifadan började i slutet av år 1987. Våldet hade inte tidigare varit så omfattande och något släppte som legat och grott, möjligen kan en utlösande händelse ha varit att fyra palestinska arbetare dödats i kollision med en israelisk lastbil.[1] Men upproret var dock bara ett led i den hårda konflikt som pågått sedan årtionden. Det som skedde var generalstrejker, man uppmanade andra att bojkotta israeliska produkter och försökte få en inhemsk produktion, självhushållningen ökade, och man gick in i direkta konfrontationer med den israeliska armén med bland annat stenar och molotovcocktails, varpå den israeliska armén svarade genom att använda gummimantlade stålkulor och andra vapen. Intifadan minskade i våldsamhet år 1991 och tog slut i samband med att Osloavtalet undertecknades i augusti 1993 och att den palestinska nationella myndigheten skapades.

Al-Aqsa-intifadan (även känd som den andra palestinska intifadan eller Oslo-kriget) var ett palestinskt uppror mot Israels ockupation av palestinska områden och inleddes den 28 september 2000 i samband med att Sharon gjorde ett uppmärksammat besök på mosképlatsen i Jerusalems Gamla Stad.

Varför byggdes ”muren”?

Nästan alla som kommer till Israel och får se ”muren”, frågar varför den byggdes och varför den fortfarande är kvar. Även de som aldrig varit i Israel kommenterar och frågar om denna mur.

• Under den andra intifadan, al-Aqsaintifadan, som pågick i fem hela år (september 2000–december 2005) mördades drygt 1 100 israeler och drygt 8 300 skadades, många för livet. Självmordsbombare sprängde sig i luften varje vecka på platser med mycket folk, som till exempel i bussar och på restauranger.
• Muren påbörjades 2003 som en säkerhetsbarriär mot självmordsbombarna. Den är cirka 700 kilometer lång och var på sin tid det dyraste infrastrukturella projekt Israel hade åtagit sig. Mindre än tio procent utgörs av en 8,5 meter hög betongmur, resten är ett elektroniskt övervakat stängsel. Barriären har nästan helt eliminerat självmordsbombarnas intrång! Den räddar alltså liv.
• Säkerhetsbarriären är temporär, det vill säga, om den palestinska sidan lovar fred, tas den bort. En ganska enkel ekvation.

• Intifada betyder ungefär ”uppror” på arabiska, och kom att användas av palestinierna mot vad de uppfattade som sin fiende, Israel. Deras ledare fortsätter att uppmuntra till en tredje intifada.

Nedan är ett, av otaliga, exempel på hur vardagen och verkligheten såg ut under den fruktansvärda tid som den andra intifadan pågick. Jag vill alltså att ni ska förstå att följande var  vardag under dessa år, och jag vill också att ni ska förstå smärtan, ilskan och förtvivlan som alla israeler kände eftersom alla var drabbade, inklusive jag själv.

En söndag i oktober 2003 kommer jag till skolan, där jag jobbar som engelsklärare. Under helgen har jag med flit undvikit att lyssna på nyheterna och är därför totalt ovetande om vad som hänt. I lärarrummet är stämningen tryckt, och en bild på en av mina studenter står på ett stativ med minnestext på.

Jag vågar knappt fråga vad som hänt med tanke på det säkerhetsmässiga läget i Israel. Svaret kan bara vara hemskt, och det är det. Mycket mer än jag kan ana.

Min student, Tzalik, eller Bezalel (30 år), går konditorlinjen, och i torsdags bakade han en födelsedagstårta åt sin son Liran, som skulle fylla 4 år veckan efter. Tårtan har Tzalik ställt i det stora kylskåpet som konditorerna använder för sina kreationer. På lördagen firar Tzalik sonens födelsedag på restaurang Maxim i Haifa, tillsammans med sin fru, Keren (29 år), sin dotter Noya (1 år) och sin mamma Bruria (59 år).

Bäst de alla sitter och äter, kliver en kvinnlig självmordsbombare in på restaurangen. Hennes namn är inte värdigt att nämnas. Hon ställer sig jämte Noya, som sitter i sin barnvagn, och spränger sig själv i luften. I ett slag mördar hon 21 oskyldiga människor, och skadar 58 lika oskyldiga människor.

Kvar av Tzalik och hans familj är bara födelsedagstårtan till Liran, den tårta som nu ingen vågar röra i det stora kylskåpet i skolan.

Som i en dimma går jag till dagens första lektion, en klass på cirka 20 judiska tjejer och en muslimsk kille. Mitt i undervisningen kommer jag till insikt om vad som hänt och brister ut i hulkande gråt. När mina studenter förstår vad det handlar om, utbryter pandemonium i klassrummet.

En av tjejerna blir hysterisk och skriker på en muslimsk kille, som i sin tur börjar gråta. Det visar sig att hon och flera andra i klassen har familj och vänner som också mördats av självmordsbombare. Vårt lilla klassrum blir hela Israel på några sekunder. Efter kaoset lyckas jag dock få alla att sätta sig ner på golvet, där var och en får säga och ge uttryck för precis vad de känner, i tur och ordning. Till slut sitter vi alla i en stor ring, håller varandras händer, gråter och förlåter.

Samma dag har vi senare krismöte på skolan. Vi lärare sätter ihop ett minneshäfte över Tzalik, som vi överlämnar till hans efterlevande – far och två systrar som inte var med på restaurangen den ödesdigra dagen. Jag är helt utan ord då vi lämnar över häftet, för inga ord i världen kan ge uttryck för allas våra känslor denna hemska dag.

Nu vill jag att ni läsare sätter er in i hur drygt 1 100 (egentligen 9 400) liknande situationer utspelade sig under denna tid – över hela Israel. Smärtan sliter i kroppen på oss som fortfarande är i livet. Ondskan slet sönder dem som inte överlevde.

Löfte om fred finns inte på den palestinska sidan. Tvärtom. Det palestinska ledarskapet belönar terrorister finansiellt (cirka 1,5 miljarder kronor under 2019), bland annat med hjälp av oavbrutet svenskt bistånd som okontrollerat öses över dem. UNRWA fortsätter att indoktrinera barn till att bli jihadister, där mord på en jude är likvärdigt med himmelriket. Omvärlden håller tyst när palestinsk terror drabbar judar, samt då palestinier hyllar Hitler och lovar att fullfölja hans plan.

Därför byggdes muren, och därför står den kvar.

Artikel i Världen idag skriven av Christina Toledano Åsbrink