Tvistens Frikyrkoförsamling

Artikel införd i Kristianstadbladet 5 februari 2010

Eldsjäl. Livsverk. Orden känns för små när man ska försöka skildra Ernst Skoog och det som han åstadkommit. Uppenbart är att han på de nio tunnland ödemark i Furuboda, som han en gång i tiden köpte för 2 500 kronor, skapat en alldeles speciell plats här på jorden.

När jag hastar in via receptionen på Furuboda sitter Ernst Skoog och väntar på sin "scooter". Transportmedlet använder han utomhus. Orken tryter och benen bär numera inte några längre sträckor. Han upplever också att minnet sviker honom ibland, men ögonen är pigga och hans berättarglädje spirar fortfarande.

Han börjar gärna från början med den sjuåriga skolgången, som blev all egentlig utbildning som han har.

– Jag hade väl inte något egentligt läshuvud så det fick vara så med det.

Det var för övrigt just i Ljunge skola uppe vid stora vägen till Åhus som han träffade Ella, som skulle bli hans hustru.

Ernst Skoog, son tillen lantbrukare och ålfiskare med ägor strax söder om Furuboda, blev bonddräng i trakten och sedan hantlangare till en murare. Han värvades som lärling av en målarmästare, tjänade åtta kronor i veckan och cyklade till Everöd på första jobbet. Andra jobbet var i Skepparslöv, dit var det ännu längre att trampa. Innan andra världskriget bröt ut hade lärlingslönen stigit till tolv kronor i veckan.

Under kriget blev han inkallad i omgångar. Han och Ella funderade på om de skulle gifta sig. Till förlovningen köpte de en butterkaka för 35 öre och drack surrogatkaffe.

Ernst fick en tomt av sin far. Huset byggdes med hjälp av släktingar och var klart samma år som kriget tagit slut.

– Jag har ett särskilt minne av hur min faster, som bodde i närheten, kom ut och ropade "kom in och drick kaffe, nu är kriget slut".

Att fira med kaffe var festligt efter hårda ransoneringsår.

Han hade varitsöndagsskollelärare i fribaptistförsamlingen och ville starta en ungdomsgrupp. Äldre församlingsmedlemmar ansåg inte att man skulle dela upp församlingen, men till slut fick Ernst de äldsta på sin sida. "Ah, la han försöga" sa en gumma.

Ernst var 20 år och inte minst sommarlägren för ungdomar som aldrig varit hemifrån gav eko. Till lägren kom folk vida omkring.

Missionshuset blev för trångt. Ernst fick nys om att det fanns nio tunnland att köpa och for in till lantbruksnämnden i Kristianstad som skulle sälja för 300 kronor tunnlandet.

– Det var billigt men för mig var det en svindlande summa.

Han var fattig målare, prutade till 2 500 kronor och köpte på kredit.

– Egentligen var det tur att jag inte hade någon utbildning, då hade jag begripit att det här går inte, säger han och ögonen glittrar muntert.

1960 invigdes enungdomsgård, byggd med hjälp av 50 000 kronor i allmänna arvsfondspengar. Verksamheten växte och växte. Det byggdes till och till.

Fram tills nu kanske femtio gånger. Fotbolls- och lekplan, rullstolsväg till havet, strandstuga, kursgård, gästhem, bibliotek.

– Det fanns ett väldigt behov, säger Ernst Skoog.

Ernst berättar om hur han hade goda relationer med dåvarande Åhus kommun och att han uppvaktade ministrar och tjänstemän i Stockholm för att försöka få ihop mer pengar. En slags tiggarstråt.

– Jag talade inte deras språk men jag tror att de hade lite förbarmande med mig. När vi skulle bygga simhallen fick jag till och med hjälp att skriva ansökan av tjänstemän i Stockholm.

Han har möttmånga människor ur olika samhällsklasser genom åren. "Både dom som drabbats av funktionshinder och sjukdomar, och dom som menar sig vara friska" skriver han i förordet till en av sina böcker.

Kring detta kan han reflektera och tycker att det finns många människor i dag som svänger sig med utbildning som de inte har eller med uttryck som de inte begriper.

– Det är inte bra, konstaterar han.

Många insamlingsresor har det blivit. Är han en särskilt envis person? Jodå, men en sak tycker han är viktig i sammanhanget: han bad om hjälp för det han trodde på, vände sig till folk han kände och bjöd alltid till Furuboda för att bidragsgivarna skulle se vad det blev av pengarna. Så småningom kom Furuboda att sälja sig själv.

– Det är väldigt viktigt att folk talar väl om en.

Ungdomsgårdenskötte Ernst på kvällar och helger tillsammans med Ella. Personalstyrkan bestod av sexton hemmafruar.

– Vi ordnade brasaftnar, som fortsatt sedan dess. Det är egentligen inget märkvärdigt med dem. Gemenskapen drar, folk vill träffas.

Studiecirklar startades och man började göra resor utomlands med funktionshindrade.

– Att flyga med förlamade personer väckte uppståndelse. Det handlade om människovärde, de behövde resorna allra mest.

Furubodas målsättning är än i dag att motverka utanförskap. Människor ska ha samma möjligheter och alla är lika viktiga. Att Furuboda är byggt på kristen grund och värderingar har också haft stor betydelse, tycker han.

I dag drivs Furuboda av en ideell förening och fyller 50 år andra advent. Verksamheten spirar vidare i en avfolkningsbygd. Är han stolt?

– Om jag skulle vara stolt skulle jag dela det med många andra.

Ernst Skoog äromvittnat en god berättare. Han har också skrivit tre böcker om sina minnen och möten, har mottagit medalj av kungen – i 8:e storleken i högblått band- för sina insatser inom handikappvården, Rotary-och Lionspris och kulturpris.

Nyligen blev han änkeman efter 65 års äktenskap med sin älskade Ella.

– Man vet inte hur länge man lever, säger Ernst.

Tror han att han lever tills att han blir 100?

– Nä det blir jag aldrig, jag har en sjukdom som gör att jag kan falla ner och dö när som helst.

Den 8 februari 2010 fyllerErnst Skoog 90 år. Högtidsdagen skulle Ernst ha firat, tillsammans med sina tre barn Paul, Tord och Anita, barnbarn och barnbarnsbarn, med ett öppet hus på Furuboda där han tillbringat största delen av sitt liv.

Men ödet ville annorlunda. För några veckor sedan, tre dagar efter att denna intervju gjordes, ramlade Ernst och bröt lårbenet. Därför har firandet flyttats fram i avvaktan på att 90-åringen ska repa sig.

Birgitta Mattisson

Artikel införd på emilstolpar.wordpress.com

I slutet av 1800-talet stod i varje vägkrök ett missionshus. Där samlades människor till sång och bön, inte sällan för att fly en trång jämmerdal. Men det som ofta glöms bort i historieskrivningen är frikyrkorörelsens samhällsbyggande roll. De fria församlingarna var de första demokratiska föreningarna i Sverige. Inte sällan stod de sida vid sida med arbetar- och nykterhetsrörelse för att skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

I ett nybyggarområde söder om byn Yngsjö vid träskmarkerna utanför Åhus restes just ett sådant missionshus på 1870-talet. Det planerades till och med för en egen kyrkogård – i det fall den statliga kyrkan skulle förvägra avfällingarna från den lutherska läran en plats i vigd jord.

Vid den här tiden uteslöts den språkbegåvade predikanten och bibelöversättaren Helge Åkeson ur Baptistsamfundet. Kring honom växte istället det lilla Fribaptistsamfundet upp, som mest med cirka tre tusen medlemmar och spridning i främst Skåne, Dalarna, Västergötland och på Gotland.

Nybyggarområdet i Yngsjö hette Furuboda och vägen dit var fram till mitten av 1900-talet bara ett par hjulspår i leran. Missionshuset var centralpunkt i området. Och precis som socknarna hade sina fattigstugor samlades medellösa människor kring Furuboda missionshus. Men odlades en annan människosyn här?

Flera av de inhysta bakom kapellet hade olika

funktionsnedsättningar och var övergivna av sina familjer.

”Blinda Anna” har kallats Helge Åkesons kassör på grund av

sitt ordningssinne och handlag med pengar.

För kvinnor var missionärsrollen en av de få karriärvägarna

och även om Anna inte kom så långt ska hon enligt den

fribaptistiska mytologin ha lagt grunden till missionen genom

att offra en första slant.

Ernst Skoog (1920-2010) växte upp i denna anda bland

församlingens enkla fiskare, lantarbetare och tjänstefolk.

Men han var också en del av en framväxande modernitet.

Under 1900-talet uppstod ett glapp mellan barndom och

vuxenliv: ungdomen.

De äldre i församlingen såg med skepsis på särskilda aktiviteter för ungdomar, men Ernst drog igång sommarläger och andra ungdomsaktiviteter, även i samarbete med dåvarande Åhus kommun. Men det lilla kapellet var snart för trångt för de tillresande ungdomsskarorna och en dröm föddes om att bygga en egen lägergård på andra sidan vägen.

På dessa sandiga ängar ner mot Hanöbukten hade Ernsts farbror haft sina kor på bete, men nu ville Lantbruksnämnden i Kristianstad sälja av den obrukbara marken. Så ungdomsledaren gav sig iväg till ett av sina lyckade möten med makten. Memoarboken Det var så det började handlar om många sådana möten med ”fina herrar”, inte sällan barska i tonen.

Säkert kände den enkle målaren från Furuboda av mindervärdeskänslor, men lyckades omvandla nervositeten till charm och rättframhet. Hans ädla motiv gick säkert inte att ta miste på. Så från detta första möte kom Ernst ut med nio tunnland för 2.500 kronor (idag betingar nog dessa ljuvliga strandängar lite mer…).

Men att bygga en ungdomsgård kostade mer än så och därför vände sig den nybildade föreningen till Arvsfonden. En Göta Rosén lät hälsa från Socialstyrelsen att om bara hon och Ossian Larnstedt är överens så togs pengar ur fonden (processen har blivit lite mer invecklad sen dess…). För första gången i sitt liv reser Ernst upp till kungliga huvudstaden och kommer hem med en arvsfondscheck på 50.000 kr.

Så håller det på. Den födde lobbyisten förstår blixtsnabbt att utnyttja situationen när han ramlar in på Arbetsmarknadsstyrelsens fikarast. Önos sponsrar med saft och sylt och Facit skickar efter att Ernst knackat på fel fabriksdörr i Åtvidaberg en skrivmaskin som han använder för räkenskaper och dokumentation.

Ernst drar senare i karriären in miljonbelopp på sina tv-gudstjänster och charmar självaste drottningen. Men viktigare tror jag det är att det i hans förhållningssätt fanns en öppenhet för det oväntade. Kanske var det vanligare i tidens religiositet att inte styra och detaljplanera alltför mycket utan ställa sig öppen inför det högre makter hade i beredskap.

Det stora exemplet på detta kommer här: En av Ernsts vänner hade gjort ritningarna till gården, som visade sig sakna både trappor och trösklar. Av en tillfällighet upptäcktes detta av personer som använde rullstol och 1964 startades ett första sommarläger för handikappade – som var den nya termen då.

För den trosvisse Ernst var detta en fingervisning från ovan och snart var han ute på vanföreanstalter och kronikerhem för att värva kursdeltagare. Många bodde även isolerade i sina föräldrahem och Ernst drar sig inte för att tala om fängelseliknande förhållanden och grips av bristen på personlig service.

Men det största behov han ser är utbildning, eftersom många med medfödda funktionsnedsättningar aldrig gått i någon skola. Från 1967 startar därför ett samarbete med Önnestads folkhögskola – Sveriges äldsta från 1868.

Sedermera blir Furuboda egen folkhögskola med stark funktionshinderprofil. (När Ernst besöker Skolöverstyrelsen för att utverka sitt folkhögskoletillstånd är det Gösta Vestlund som tar emot – still going strong 2015, 102 år ung.)

Den fromme Ernst har som livsprincip att betjäna sina medmänniskor med medmänsklighet och värme enligt Jesu lära. Resultatet är inte en undangömd privatreligiositet men inte heller en sötsliskig medömkan utan ett praktiskt stöd utifrån individens behov – på ett intressant sätt likt senare tiders personliga assistans.

Medhjälparna på kurser och läger hade ingen vårdutbildning (förutom min mamma som jobbade som sjuksköterska den första kursen) men var ändå radikalt professionella genom att fråga de verkliga experterna om vad de behöver och önskar.

Ernst berättar till exempel om den unge predikanten som efter varje måltid ödmjukt får lägga in prillan under den snusande mannens läpp. Visst gläder det ett föreståndarhjärta när en yngling efter en termin på Furuboda slutat svära och dra fula historier, men i Ernst Skoogs tolkning av kristendomen dominerar respekten för individens egen vilja och behov.

Flera som kom med taggarna ut till den frikyrkliga skolan förvånas över att inte tvingas in i en religiös fålla. Det står var och en fritt att åka in till Kristianstad på kvällarna och slå runt, meddelar Ernst. Fast ställd inför de alternativen skulle man kanske hellre stanna i suset av tallarna på Furuboda…

Eller så har detta med min personliga historia att göra. Flera barnasomrar åkte vi till läger i Furuboda. Det var så långt vi kom, för någon utlandssemester var det aldrig tal om. Däremot bjöd det brusande havet, de mjuka sanddynerna och torra hedarna ett nog så exotiskt och spännande landskap – fullpepprat med små runda harlortar som jag minns det.

Jag har också förstått av brev som min sedan länge avlidna mor skrivit att hon var med från allra första början. Åtminstone skriver hon om en ungdomsledarkurs på Furuboda hösten 1961. Och vem vet om hon inte var med vid den historiska invigningen av ungdomsgården andra advent 1960…

Det gamla Fribaptistsamfundet är nu upplöst och fusionerat, men kvar står Furuboda – med arbetsrehabiliterande verksamhet i Kristianstad, närmare 400 personliga assistenter i assistansbolaget och nytänkande forskning om allt från dataspel för unga med funktionsnedsättning till religionsdialog om funktionshinder.

Och innan Ernst gick bort fick han sig en sista seger. Av de gamla hjulspåren hade blivit en fin landsväg och 2009 beslöt Skånetrafiken att dra en busslinje med ändhållplats strax utanför skolan. Nu kan alla och envar ta Furuboda-bussen från Kristianstad station för att begrunda detta arv som social innovationskonst, folkrörelsedemokrati och praktisk medmänsklighet gett oss.

Judisk historia

Abraham

Judarnas historia går tillbaka till de tre patriarkerna: Abrham, Isak och Jakob. Arma bodde i Ur som var en stad i Babyloniern (nuvarande Irak)

I 1 Mos 12:1-4 talar Gud till Abraham som då hette Abram:

    Herren sade till Abram: "Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. [2] Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. [3] Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått."

A skulle alltså bryta upp från sitt hem och sin släkt. Det måste ha varit ett svårt beslut men gör som Gud har sagt:

  1 Mos 13:4 Abram bröt upp, som Herren hade befallt, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han1 Mos 13: lämnade Harran.

Abram var alltså 75 år. En aktningsvärd ålder.

I 1 Mos 12:7 förklarar Gud vad som är syftet med resan: Herren uppenbarade sig för Abram och sade: "Åt dina ättlingar skall jag ge detta land." Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom.

Abram var alltså 75 år och hade inga barn. Han invände mot Gud:

24 år senare var han 99 år. Gud talade då åter med honom

1 Mos 17:1-5   När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: "Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. [2] Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik." [3] Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: [4] "Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. [5] Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk.

Kanaan är i Gamla testamentet i Bibeln namnet på landet väster om floden Jordan, senare känt som kungariket Israel och - efter det israelitiska folkets splittring i två riken - sydriket Juda respektive nordriket Israel. I Nya Testamentet är den romerska provinsen benämnd Judéen resp. Galiléen. Något senare Palestina som romarna till sist kallade landet - samt nuvarande staten Israel och de palestinska områdena Gaza resp. Västbanken. Namnet Kanaan är även känt från äldre egyptiska källor, och landet tillhörde tidvis det forntida Egypten.

1 Mos 15:1-5

    En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: "Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad." Abram sade: "Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Och han sade: "Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig." Men Herrens ord till honom löd: "Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod." Och Herren förde honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli."

Varför valde Gud just Abraham? I 1 Mos 15:6  läser vi Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig. Han var också en mycket gästfri man

I Bibeln kan vi läsa om Isak och hans som Jakob. Hungersnöd bredde ut sig och man fick söka hjälp i Egypten dit Jakob kommit på svårförklarade vägar. Josef förlät sina bröder (De blev förfäder till Israels tolv stammar) och blev väl mottagna i Egypten som var ett bördigt land. Livet för israeliterna fungerade bra till en början, men efter en tid gjordes hebréerna/israeliterna till Faraos slavar. Några hundra år senare uppträdde Mose på den historiska scenen. Den dåtida Faraon fruktade det stora antalet israelitiska barn skulle komma att ta över landet. Han befallde då att alla nyfödda israelitiska gossebarn skulle dödas. Men den israelitiska gossen Mose räddades av Faraos dotter, eftersom Moses syster hade lagt honom i en vasskorg i floden Nilen och hoppats på det bästa. Mose blev adopterad och uppfostrad som prins vid Faraos hov. Efter att ha slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare som piskade en israelit tvingades Mose fly. Under flykten fick Mose i uppdrag av Gud att föra israeliterna ut ur Egypten tillbaka till det förlovade landet, Kanaan.

Mose

I Egypten behandlas judarna först väl men av nya härskare förslavas de och lever 400 år i hårt slaveri. I 1 Mos 2 och följande kan vi läsa om Mose och hur Gud använder honom och hans bror Aron.-

Efter Många svårigheter befrias judarna och Påbörjar sin återvandring till det utlovade landet.

Folk fördrivs

I landet bodde flera folk. Dessa hade lämnat Guds väg och levde helt Gudsfrånvänt. Gud fördrev dem därför och gav deras plats åt judarna. Gud hade skapat dem och hela världen. Därför hade han makt och rätt att göra detta.

Olika kungariken

Judarna ville vara som andra folk. De bad till Gud om en kung och trots mörka framtidsmoln fick de sin vilja igenom. Saul var den förste. Han började bra men avföll snart och Ersattes av kung David. Jerusalem blev rikets huvudstads. Arkeologer har hittat en 2 000 år gammal inskription som innehåller ”hela” namnet Jerusalem. Det är det tidigast kända exemplet på stavningen ”Jerushalajim”, så som stadens namn skrivs på hebreiska i dag

Davids son Salomo fick bygga det första templet

Romerska väldet

Under århundraden var Israel en romersk provins. ÅR 66 startade ett uppror mor romarna som dock slogs ner och år 70 förstördes det andra templet av romarna och plundrades på sitt innehåll.

År 132 inleddes ytterligare en treårig revolt ledd av Simon Bar Kokva. Även denna slogs ned.  och judarna fick inte längre no i Jerusalem. Stadens namn ändrades till Aela Capitolina. Judarna fick inte längre bosätta sig i staden utan fördrevs.

Korsfarartiden

är ett tragiskt kapitel i judarnas historia. Alltsedan har judarna haft en önskan att återvända. Små skaror hade redan tidigt återvänt.

Theodor Hertzl bildade en politisk rörelse _ Sionismen som arbetade för detta mål i full skala. Det skulle dröja till långt in på 1800-talet innan tanken på allvar väcktes om att alla judar borde flytta till det land som deras avlägsna förfäder en gång flytt ifrån cirka 50 generationer tidigare. En återkommande judisk bön hade visserligen hela tiden varit ”nästa år i Jerusalem”, men det hade framförallt haft en religiös, andlig innebörd.

Under den andra halvan av 1800-talet, under intryck av tidens nationalistiska stämningar och en antisemitism som på många håll växte i styrka, började allt fler judar, särskilt från Östeuropa, flytta till Palestina för att bosätta sig där. De var pionjärer för sionismen, en nationalistisk rörelse som formellt grundades 1896, det år då den österrikiske journalisten Theodor Herzl publicerade boken Dar Judenstaat (Judestaten). Själv var Herzl inte religiöst praktiserande jude, utan snarare agnostiker,

Under århundradena styrdes sedan Kanaan av olika härskare. Samtidigt spreds judarna ut över världen. I Sverige tror man att den första juden bosatte sig på Gustav Vasas tid.

På 1800-taqlet var Israel i stort sett öde.

Mark Twain var en amerikansk författare, reporter och tidningsman. Mark Twain var lots på flodbåtar 1857–1861 och fick sitt litterära genombrott år 1865. Han är mest känd för romanerna Tom Sawyers äventyr från 1876 och Huckleberry Finns äventyr från 1884. PÅ slutet av 1800-talet reste h runt i Israel. Han beskrev landet som öde (det fanns då totalt 25 000 inv. – idag ca 1 miljon)

England

Vid tiden före första världskriget hade det islamiska, Ottomanska väldet makten över Israel. Engelsmännen besegrade dem och fick efter kriget Nationernas Förbunds uppdrag att Styra området.

Balfourdoktrinen

Den 9 november 1917 publicerades en kort artikel i tidningen The Times, under rubriken ”Palestina för judarna”. Själva texten bestod nästan enbart av ett par rader, skrivna av Arthur Balfour, Storbritanniens utrikesminister. Det väsentliga löd som följer: ”Regeringen ser med välvilja på upprättandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina, och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den tydliga förutsättningen att inget kommer att göras som kan vara till men för de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”

Englands regering svängde dock 180 grader. Araberna började opponera sig. Till slut böjde man sig och tog avstånd från det man tidigare sagt.

NU ströp man invandringen till Israel.

Redan före Hertzl framträdande hade judar alltså börjat återvända. Främst från Tsarryssland

Första invandringsvågen 1903 kom sedan 35 000 Judar till Israel. 1904 till 1914 Ytterligare 40 000. En tredje våg 1919 – 1923 var på 40 000.

En fjärde kraftig våg kom efter 1925 och omfattade 80 000. Dern största vågen kom sedan 1929 – 1939 då ca 250 000 invandrade.

. Det var den 17 februari 1939, drygt tre månader efter den tyska Kristallnatten. I Uppsala hade studenterna kallats till ett möte för att besvara frågan om Sverige borde ge asyl åt tio judiska läkare på flykt undan Nazityskland. Majoriteten av studenterna svarade nej.

1930-talet tog den judiska inflyttningen fart på allvar, i takt med att det nazistiska mörkret sänkte sig över Europa. I praktiken skapades då vad som brukar kallas ”fakta på marken” – en verklighet bortom teorier och slagord, som i det här fallet bestod av en inofficiell judisk stat, komplett med en egen, relativt välutrustad armé.

Éviankonferensen hölls den 6–15 juli 1938 i Évian-les-Bains hölls på initiativ av USA:s president Franklin D. Roosevelt. Representanter för 32 länder under Myron Charles Taylors ordförandeskap diskuterade en enhetlig plan för hjälpen åt flyktingar från Tyskland och Österrike. Syftet var att ordna en internationellt organiserad utvandring av politiska flyktingar, offer för nazistregimen, och att lösa de förföljda tyska judarnas bosättningsproblem i främmande länder. Inför konferensen framlagda rapporter visade, att redan vid denna tidpunkt 125 000 personer hade flytt från Tyskland och Österrike. Antalet som på grund av ras- och religionsförföljelse eller av politiska skäl behövde utvandra uppskattades samtidigt till 700 000. Grannländernas regeringar meddelade att de inte kunde omhänderta flera flyktingar såvida de inte befriades från dem som redan hade mottagits. Med undantag av Dominikanska republiken, som erbjöd sig att placera 100 000 personer i sitt jordbruk, ville ingen regering i Évian lova att öppna fristad för centraleuropeiska flyktingar. Man hyste på flera håll farhågor för att dessa vinddrivna människor skulle dra med sig politiska och sociala konflikter.

Exodus var 1947 ett fartyg med judiska flyktingar som avsåg resa till Brittiska Palestina. Fartyget lämnade Frankrike 11 juli 1947. De flesta emigranterna var överlevare från förintelsen som inte hade inresetillstånd till Palestina. Deras resa fick stor uppmärksamhet i massmedia. Storbritanniens flotta Royal Navy intog skeppet och deporterade alla passagerare till Europa.[1]

Suezkrisen

Det brittisk-franska Suezbolaget, som kontrollerade Suezkanalen, hade tillstånd att bedriva verksamheten fram till 1968, varefter ägandet skulle övergå till den egyptiska staten. Egyptens president Gamal Abdel Nasser beslöt dock att nationalisera Suezbolaget i förtid, den 26 juli 1956, ett beslut som av kanalens ägare uppfattades som en klar provokation och som, enligt deras mening, krävde en motreaktion. Israel, som betraktade Egypten som sin värsta fiende, anslöt sig till planerna för denna motreaktion [förtydliga].[13]

Suezkrisen (hebreiska Sinaikriget") kallas det krig där Israel, Storbritannien och Frankrike anföll Egypten i slutet av oktober 1956.  De tre allierade, särskilt Israel, lyckades främst uppnå de omedelbara militära målen, men påtryckningar från USA och Sovjetunionen i FN och annorstädes tvingade dem att dra sig tillbaka

Sexdagarskriget

ide arabiska grannländerna, hade som i de föregående krigen, målsättningen att förinta den judiska statsbildningen.  Ytterligare 11 muslimska länder bidrog med trupper till den arabiska sidan.[5][6][7]innan kriget attackerades israeliska städer och byar nära Syrien regelbundet. Israeliska trupper angrep byn as-Suma på Västbanken[16] och i början av 1967 ökade spänningarna vid gränsen mellan länderna. Efter falska rapporter[17] från Sovjetunionen om att Israel var nära att anfalla fick Syrien med sig Egypten och en rad andra arabstater och en militär uppladdning mot Israel påbörjades. I maj började egyptiska trupper marschera genom Sinaiöknen mot den israeliska gränsen, ockuperade en internationell fartygsväg[18] och hotade med att eliminera Israel.[19] I början av juni 1967 bestämde sig därför den israeliska ledningen för att slå till först, hellre än att riskera statens utplåning.

Yom Kippurkriger

Kriget ägde rum på Judarnas heligaste högtid: Yom Kippur och den muslimska fastemånaden Ramadan. Flertalet Judiska soldater hade ledigt och man tvingades till en snabb mobilisering. På morgonen den 6 oktober fick den israeliska underrättelsetjänsten dock ett tips att krig skulle bryta ut samma dag och Golda Meir beslöt därför att mobilisera. Klockan 14:00 gick den egyptiska armén över Suezkanalen och anföll de israeliska ställningarna. Den egyptiska armén kunde snabbt ta sig 10 kilometer förbi kanalen och de första israeliska motanfallen misslyckades. De israeliska styrkorna drabbades initialt av svåra förluster eftersom de inte räknat med att de egyptiska styrkorna hade tillgång till avancerade vapensystem som luftvärnsrobotar och pansarvärnsrobotar importerade från Sovjetunionen.

När egyptierna den 14 oktober beslöt sig för att fortsätta österut blev de tvungna att anfalla utan skydd av luftvärnet, vilket gjorde dem sårbara för israeliska flyganfall. Ett israeliskt motanfall (Operation Gazelle) som leddes av Ariel Sharon (som då var chef för 143:e pansardivisionen) lyckades utnyttja ett glapp mellan egyptiska 2:a och 3:e armén och slå sig fram till kanalen som korsades 15 oktober, vilket öppnade vägen mot Kairo.

Syrierna anföll Golanhöjderna och flera stridsvagnar förstördes, men syrierna stoppades (bl.a. med insats från "The Tzvika Force") och sedan fortsatte Israel sin framryckning till dess att de närmade sig Damaskus och en vapenvila inträdde.

Under tryck från USA, Sovjetunionen och FN ingick parterna då ett avtal om eldupphör. Under 1974 och 1975 kom länderna överens om ett israeliskt tillbakadragande från zonen närmast kanalen. I Israel var kritiken hård mot att landet hade kunnat tas med överraskning och regeringen med premiärminister Golda Meir i spetsen avgick i maj 1974.

Ordet togs i allmänt bruk som det populära namnet på två palestinska upplopp mot Israels annekteringspolitik på palestinska områden.

Intifada

Den första palestinska intifadan började i slutet av år 1987. Våldet hade inte tidigare varit så omfattande och något släppte som legat och grott, möjligen kan en utlösande händelse ha varit att fyra palestinska arbetare dödats i kollision med en israelisk lastbil.[1] Men upproret var dock bara ett led i den hårda konflikt som pågått sedan årtionden. Det som skedde var generalstrejker, man uppmanade andra att bojkotta israeliska produkter och försökte få en inhemsk produktion, självhushållningen ökade, och man gick in i direkta konfrontationer med den israeliska armén med bland annat stenar och molotovcocktails, varpå den israeliska armén svarade genom att använda gummimantlade stålkulor och andra vapen. Intifadan minskade i våldsamhet år 1991 och tog slut i samband med att Osloavtalet undertecknades i augusti 1993 och att den palestinska nationella myndigheten skapades.

Al-Aqsa-intifadan (även känd som den andra palestinska intifadan eller Oslo-kriget) var ett palestinskt uppror mot Israels ockupation av palestinska områden och inleddes den 28 september 2000 i samband med att Sharon gjorde ett uppmärksammat besök på mosképlatsen i Jerusalems Gamla Stad.

Varför byggdes ”muren”?

Nästan alla som kommer till Israel och får se ”muren”, frågar varför den byggdes och varför den fortfarande är kvar. Även de som aldrig varit i Israel kommenterar och frågar om denna mur.

• Under den andra intifadan, al-Aqsaintifadan, som pågick i fem hela år (september 2000–december 2005) mördades drygt 1 100 israeler och drygt 8 300 skadades, många för livet. Självmordsbombare sprängde sig i luften varje vecka på platser med mycket folk, som till exempel i bussar och på restauranger.
• Muren påbörjades 2003 som en säkerhetsbarriär mot självmordsbombarna. Den är cirka 700 kilometer lång och var på sin tid det dyraste infrastrukturella projekt Israel hade åtagit sig. Mindre än tio procent utgörs av en 8,5 meter hög betongmur, resten är ett elektroniskt övervakat stängsel. Barriären har nästan helt eliminerat självmordsbombarnas intrång! Den räddar alltså liv.
• Säkerhetsbarriären är temporär, det vill säga, om den palestinska sidan lovar fred, tas den bort. En ganska enkel ekvation.

• Intifada betyder ungefär ”uppror” på arabiska, och kom att användas av palestinierna mot vad de uppfattade som sin fiende, Israel. Deras ledare fortsätter att uppmuntra till en tredje intifada.

Nedan är ett, av otaliga, exempel på hur vardagen och verkligheten såg ut under den fruktansvärda tid som den andra intifadan pågick. Jag vill alltså att ni ska förstå att följande var  vardag under dessa år, och jag vill också att ni ska förstå smärtan, ilskan och förtvivlan som alla israeler kände eftersom alla var drabbade, inklusive jag själv.

En söndag i oktober 2003 kommer jag till skolan, där jag jobbar som engelsklärare. Under helgen har jag med flit undvikit att lyssna på nyheterna och är därför totalt ovetande om vad som hänt. I lärarrummet är stämningen tryckt, och en bild på en av mina studenter står på ett stativ med minnestext på.

Jag vågar knappt fråga vad som hänt med tanke på det säkerhetsmässiga läget i Israel. Svaret kan bara vara hemskt, och det är det. Mycket mer än jag kan ana.

Min student, Tzalik, eller Bezalel (30 år), går konditorlinjen, och i torsdags bakade han en födelsedagstårta åt sin son Liran, som skulle fylla 4 år veckan efter. Tårtan har Tzalik ställt i det stora kylskåpet som konditorerna använder för sina kreationer. På lördagen firar Tzalik sonens födelsedag på restaurang Maxim i Haifa, tillsammans med sin fru, Keren (29 år), sin dotter Noya (1 år) och sin mamma Bruria (59 år).

Bäst de alla sitter och äter, kliver en kvinnlig självmordsbombare in på restaurangen. Hennes namn är inte värdigt att nämnas. Hon ställer sig jämte Noya, som sitter i sin barnvagn, och spränger sig själv i luften. I ett slag mördar hon 21 oskyldiga människor, och skadar 58 lika oskyldiga människor.

Kvar av Tzalik och hans familj är bara födelsedagstårtan till Liran, den tårta som nu ingen vågar röra i det stora kylskåpet i skolan.

Som i en dimma går jag till dagens första lektion, en klass på cirka 20 judiska tjejer och en muslimsk kille. Mitt i undervisningen kommer jag till insikt om vad som hänt och brister ut i hulkande gråt. När mina studenter förstår vad det handlar om, utbryter pandemonium i klassrummet.

En av tjejerna blir hysterisk och skriker på en muslimsk kille, som i sin tur börjar gråta. Det visar sig att hon och flera andra i klassen har familj och vänner som också mördats av självmordsbombare. Vårt lilla klassrum blir hela Israel på några sekunder. Efter kaoset lyckas jag dock få alla att sätta sig ner på golvet, där var och en får säga och ge uttryck för precis vad de känner, i tur och ordning. Till slut sitter vi alla i en stor ring, håller varandras händer, gråter och förlåter.

Samma dag har vi senare krismöte på skolan. Vi lärare sätter ihop ett minneshäfte över Tzalik, som vi överlämnar till hans efterlevande – far och två systrar som inte var med på restaurangen den ödesdigra dagen. Jag är helt utan ord då vi lämnar över häftet, för inga ord i världen kan ge uttryck för allas våra känslor denna hemska dag.

Nu vill jag att ni läsare sätter er in i hur drygt 1 100 (egentligen 9 400) liknande situationer utspelade sig under denna tid – över hela Israel. Smärtan sliter i kroppen på oss som fortfarande är i livet. Ondskan slet sönder dem som inte överlevde.

Löfte om fred finns inte på den palestinska sidan. Tvärtom. Det palestinska ledarskapet belönar terrorister finansiellt (cirka 1,5 miljarder kronor under 2019), bland annat med hjälp av oavbrutet svenskt bistånd som okontrollerat öses över dem. UNRWA fortsätter att indoktrinera barn till att bli jihadister, där mord på en jude är likvärdigt med himmelriket. Omvärlden håller tyst när palestinsk terror drabbar judar, samt då palestinier hyllar Hitler och lovar att fullfölja hans plan.

Därför byggdes muren, och därför står den kvar.

Artikel i Världen idag skriven av Christina Toledano Åsbrink