Tvistens missionshus och
Tvistens Frikyrkoförsamlings
historia
Församlingen
Församlingen bildades 1875 och är alltså mer än 130 år gammal! Från början hette den Lökaryds Fribaptistförsamling. 1958 ändrades namnet till Tvistens Fribaptistförsamling och efter bildandet av Nybygget d.v.s. det som sedan blev Evangeliska Frikyrkan bytte man på nytt namn och församlingen heter nu Tvistens Frikyrkoförsamling.
Församlingen i Tvisten har från början tillhört Fribaptistsamfundet. Det är ganska intressant att veta lite om rötterna. På 1800-talet skedde stora förändringar i Sverige. I boken ”Fribaptistsamfundet 100 år” skriver Ingemar Sollin: ”1810 hade vårt land 2 400 000 invånare. 1850 hade befolkningen växt till 3 500 000., en ökning med 45 % under 40 år” Det var främst bland de fattiga och obesuttna som ökningen ägde rum. Det ledde till en mycket utbredd fattigdom samtidigt som det laga skiftet genomfördes och sprängde sönder den gamla bygemenskapen genom att människor tvingades flytta ut från byarna. Även industrialismen gjorde sitt intåg. I kölvattnet till allt detta fanns två stora problem: fattigdom och alkoholism.”
Det är i denna situation som frikyrkorörelsen växer fram. 1848 ägde det första baptistiska dopet rum i Sverige varvid fem personer döptes i Vallersvik nere i Halland och landets första baptistförsamling bildades. På 1860-talet bröt en stor väckelse ut över hela landet.
1872 bildades Fribaptistsamfundet. Grunden var att ett antal församlingar som anslutit sig till predikanten Helge Åkessons tolkningar av vissa bibelställen.
Helge Åkesson föddes1831 i en liten by strax utanför Helsingborg. Från 19 till 24 års ålder (1850 – 1855) hade hans studerat framför allt teologi (vid Helsingborgs elementarskola?). Han lärde sig bland annat grekiska. Vid dessa studier kom han fram till att det fanns många, i hans tycke, tvivelaktigt översatta bibelställen. Han gjorde då en egen översättning, först av Nya Testamentet och något senare även av Gamla Testamentet. Denna bibelöversättning har uppfattats som mycket grundtexttrogen och den kom att användas som studiebibel långt in på nittonhundratalet.
1857 döptes Helge Åkesson och han verkade sedan som resepredikant runtom i landet, anställd av Svenska Baptistsamfundet. I några speciella trosfrågor (det gällde bland annat frågor om försoningen och de eviga straffen) blev det en brytning mellan honom och samfundet. När han sedan 1872 tillsammans med några andra uteslöts ur samfundet följde ett stort antal församlingar med och bildade då ett nytt samfund: Fribaptistsamfundet.
1888 fanns det 96 församlingar. 1901 hade antalet ökat till 123 församlingar med uppskattningsvis 5000 medlemmar. Under 1900-talet uppstod pingströrelsen och ett stort antal församlingar anslöt sig till denna. 1970 var medlemsantalet i samfundet cirka 1700.
1994 gick Fribaptistsamfundet samman med Helgelseförbundet. 1997 utvidgades gemenskapen genom att även Örebromissionen gick med. Så uppstod det som först kallades Nybygget, ett namn som 2002 ändrades till Evangeliska Frikyrkan, EFK.
På senare tid har det vuxit fram allt fler friskolor, bland annat med olika trossamfund som huvudmän. I Tvisten liksom i en del andra församlingar inrättades tidigt skolor för barnen. Skolan i Tvisten låg på gården hos Karl och Ida Gustavsson där Anders Gustafsson nu är ägare. Det berättas att lärarinnan fick gå till Möckleryd för att träffa kyrkoherden som efter kontroll gav henne goda vitsord. Skolgången var mycket kort; endast sex veckor! På denna tid hann man dock få en nödtorftig läs- och skrivkunskap.
Om församlingen finns naturligtvis mycket mer att säga. Inte minst om alla medlemmar som troget arbetat med olika uppgifter. Många kan nämnas, exempelvis August Månsson som var föreståndare för församlingen under många år, Gustaf Olausson som 1997 avgick som församlingsföreståndare efter 31 år i denna tjänst, Karl Hansson, Frithiof Säfström, Ester Hansson, Ingemar Sollin, Seth Månsson, Martha och Karl-Allan Thörnberg med flera.
Ernst Dahlbäck (far till vår tidigare medlem Ethel Sollin) har i en liten skrift berättat om hur han som ung predikant kom till östra Blekinge vintern 1916:
”I Tvisten kändes det öppet i mötena och det förnams att Gud verkade genom sin Ande på människorna. Det dröjde ej länge förrän en härlig väckelse bröt ut där i Torhamns socken. En kväll då vi hade möte i Korpakärr hos syster Helena Jansson, som då bodde där, fingo vi bedja för sex stycken som fingo frid med Gud. Stugorna där vi hade möten var ofta fyllda till bristningsgränsen. Ja, det blev så kvavt och varmt ibland att fotogenlamporna slocknade i brist på syre. Men Guds ande verkade och vi fingo bedja för frälsningssökande själar som gräto över sina synder.”
Lite längre fram berättar han även om hur det i samband med samma mötesserie anordnades en dopförrättning i Färsksjön som då var isbelagd. Man fick hugga upp en vak i isen. Därefter skedde dopförrättningen som omfattade sex personer. Dahlbäck var bekymrad för sin hälsa men trots nedkylningen klarade han och dopkandidaterna sig från sjukdom. Strax därpå fick man anordna en ny dopförrättning men då hade vaken frusit till och isen fick huggas upp på nytt!
1946 började man för första gången med ungdomsarbete då ungdomsklassen startade.
Den första september 1981 var det en milstolpe då församlingen för första gången anställde en pastor: Erling Wennerlund. Han arbetade i sju år fram till mars 1988 då Anders Truedsson tog vid. 1991 till 1996 var Karl-Allan Thörnberg pastor, januari 1996 till september 1997 Andreas Nordin, mellan februari 2004 och april 2013 Niclas Wikström. Från och med september 2013 arbetar Benny Julås som församlingens pastor på deltid.
Missionshuset
Tvistens missionshus började byggas 1909 och invigdes nyårsdagen 1910.
Byggnaden bestod från början av en större samlingssal med plats för 150 och en mindre sal med plats för 40 personer. Möjligen fanns det även från början ett litet kök i den sydvästra delen. Ytterväggarna bestod av liggande panel. På framsidan fanns en farstu. Till vänster om denna sågs två fönster i den större samlingssalen och till höger ett i den lilla. I det sydöstra hörnet fanns ett litet rum alternativt ett kök. Från detta fanns en dörr som ledde ut på södra långsidan av byggnaden.
Tomten på 5 034 m2 skänktes 1909 till församlingen av lantbrukare Johan Svensson, Lökaryd. Denne var farfar till församlingens förre och nuvarande medlemmar: Sven, Henrik och Yngve Andersson. Ett gåvobrev från Anders Johan Svensson och Elin Svensson upprättades 16 juni 1925. Det mottogs av församlingen enligt ett församlingsprotokoll den 23 augusti samma år. Den 28 augusti 1925 avstyckades tomten av distriktslantmätaren Walter Raquette och fick beteckningen Lökaryd 1:8. Kostnaden för avstyckningen var 51.05 kr varav själva avstyckningen kostade 26.95 kr. Ansökan om lagfart avslogs emellertid när den behandlades vid lagtima Vårtinget med Östra härad på tingsstället i Lyckeby den 9 februari 1926. I sitt beslut skrev man: ”Enär i ärendet icke visats, att Fribaptistsamfundet i Torhamns socken kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, varder ansökningen av Häradsrätten avslagen”. Gåvobrevet förnyades 11 maj 1936. En ny ansökan om lagfart lämnades in men ärendet blev först uppskjutet. Den 1 juli detta år fick man så äntligen lagfart för fastigheten.
Redan 1919 gjordes en om- eller tillbyggnad. Möjligen var det detta år som missionshuset förlängdes genom en tillbyggnad av den östra gaveln. På senare tagna kort kan man se att utbyggnaden markeras av en vertikal bräda. På tillbyggnadens norra sida tillkom ytterligare ett fönster varvid det fanns tre fönster in mot den större samlingssalen.
1947 beskrevs fastigheten i verket: ”Sveriges bebyggelse” som gavs ut av Bokförlaget Hermes aktiebolag. Ett foto visar hur missionshuset såg ut på den tiden. Man ser de tre fönstren i själva kyrksalen till vänster och längst till höger fönstret i lilla salen. Mellan dem ser man en farstu som senare revs.
1958 renoverades missionshuset invändigt. Man satte in dubbelkopplade fönster, satte Fibrex (porös masonit) på väggar och i tak, bytte armatur, satte in en fläkt och en oljekamin. Kostnaden för allt beräknades till ca 4 200 kronor. Man köpte även in nya bänkar.
1959 byggdes missionshuset åter ut när man efter ett förslag från Karl Hansson byggde ut det lilla köket till den yta det har idag.
1970 satte man in en elspis i köket och el-element i lilla salen till en kostnad av 1050 kronor!
1972 tillsatte man en kommitté för att utreda frågan om indragning av vatten. I ett protokoll från juni 1972 står det: ”och kommittén fick i uppdrag att anlita en slagruteman!” med sekreterarens formulering.
1975 installerade ”Bergs Elektriska, Jämjö” elvärme till en kostnad av 3 500 kronor.
1977 föreslog Karl Hansson att man skulle utreda en ombyggnad av kapprum och toaletter. Man beslöt även att undersöka en eventuell utbyggnad av lokaler för ungdomsverksamhet och servering. Gösta Cederholm, Lyckeby, gjorde ritningar. Man beräknade kostnaden till cirka 100 000 kronor varav byggmaterial från Jämjö Trä stod för 25 600 och kostnaden för sanitet 15 – 20 000 kronor.
Församlingen fick 20 000 kronor i statsbidrag till bygget, från Fribaptistsamfundet fick man 10 000 kronor och från Sveriges Frikyrkoråd 32 000 varför egeninsatsen blev cirka 38 000 kronor.
Sommaren 1978 satte man igång med Sven Skytt och Karl-Allan Thörnberg som snickare och byggledare.
År 1988 föreslog Hans-Erik Månsson att man skulle bygga ut estraden. Gösta Cederholm gjorde en skiss och en kommitté bestående av Gustaf Olausson, Sven Andersson och Hans-Erik Månsson tillsattes. Ritningar gjordes upp där man byggde ut en estrad på missionshusets östra gavel samtidigt som förrådet innanför serveringslokalen byggdes ut och gjordes om till ett lekrum för barnen. I juni 1988 började man spränga för grunden. Invigningen skedde på nyåret 1989 och då sattes även korset upp i fonden. Det är tillverkat och skänkt av Karl-Allan Thörnberg.
1990 borrades en brunn på baksidan av missionshuset och i protokollet står det att den gav hela 18 000 timliter!
1994 beslöt man att utreda en eventuell ny och ganska stor utbyggnad av missionshuset. En kommitté tillsattes och Sören Henriksson i Huskvarna gjorde upp ett ritningsförslag på en omfattande tillbyggnad. I april 1995 konstaterar man att tillbyggnaden kostnadsberäknats till 680 000 kronor inklusive arbete och material. Detta ansågs vara mer än församlingen skulle klara av och man beslöt att lägga planerna på is.
Sommaren 2005 påbörjades en ny, men mindre, utbyggnad. Den gamla hallen byggdes ut med en större entré. En handikapptoalett placerades där klädhyllorna tidigare fanns. En av de gamla toaletterna gjordes om till ett städrum och en ny trappa samt ramp med tillhörande markarbeten anlades. Ovanför entrédörrarna placerades en vacker skylt som på kvällarna är belyst och ger hela entrén ett ljust och inbjudande intryck. Ett nytt plåttak och en fullständig ommålning av hela missionshuset fullbordade arbetet.
Hösten 2009 erbjöd sig Evald Månsson att ta sig an att iordningsställa baksidan av tomten. I stället för sankmark, träd och sly har vi fått en stor stenbelagd uteplats med planteringar och en stor gräsyta med lekanordningar för barnen. Evald har vidare installerat utebelysning, tillverkat och ställt ut fina bänkar, satt upp ett solur mm. Bilparkeringen har också gjorts om och grusats upp. En mycket värdefull insats gjordes av Gunnar Olsson, Binga, som ställde upp med sin grävare och arbetade många timmar helt ideellt.
I oktober 2015 återinvigdes Missionshuset efter en mycket omfattande renovering. Golvet i stora salen byttes mot en gjuten betongplatta med parkett i ek. Väggar rätades upp och tilläggsisolerades. Samtliga fönster byttes ut. Ett nytt mixerbord i ek tillverkades av Pontus Gunnarsson och nya högtalare anskaffades.
Serveringsrummer renoverades med byte av fönster, ny färg, nya tapeter och nytt golv av ekparkett i nivå med stora salens. En altandörr sattes in mot baksidans trädgård.
Köket har även byggts om. Den gamla trappan till vinden har ersatts av en utfällbar lucka. Ett nytt golv har lagts inklusive laminatparkett. Väggar och tak har tilläggsisolerat. Fönster har bytts och placerats om. Ny skåpsinredning liksom nya spisar, kylar och frys har tillkommit. Serveringsluckan har försetts med eldriven lucka.
Hur ser framtiden ut?
Så har åren gått. Fortfarande 2017, efter nästan etthundrafyrtio år, finns församlingen och missionshuset kvar.
Ett nytt stort arbete har påbörjats 2016 genom att ett intilligande markområde rensats på träd och sly. Tanken är att anlägga ett par boulebanor samt att skapa en ny tältplats med parkering.
Som man förstår av det som skett de senaste åren vill vi fortsätta att arbeta på den här platsen. Vi tror på framtiden och hoppas att arbetet ska få vara till glädje för människor runtomkring.
Judisk historia
Abraham
Judarnas historia går tillbaka till de tre patriarkerna: Abrham, Isak och Jakob. Arma bodde i Ur som var en stad i Babyloniern (nuvarande Irak)
I 1 Mos 12:1-4 talar Gud till Abraham som då hette Abram:
Herren sade till Abram: "Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. [2] Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. [3] Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått."
A skulle alltså bryta upp från sitt hem och sin släkt. Det måste ha varit ett svårt beslut men gör som Gud har sagt:
1 Mos 13:4 Abram bröt upp, som Herren hade befallt, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han1 Mos 13: lämnade Harran.
Abram var alltså 75 år. En aktningsvärd ålder.
I 1 Mos 12:7 förklarar Gud vad som är syftet med resan: Herren uppenbarade sig för Abram och sade: "Åt dina ättlingar skall jag ge detta land." Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom.
Abram var alltså 75 år och hade inga barn. Han invände mot Gud:
24 år senare var han 99 år. Gud talade då åter med honom
1 Mos 17:1-5 När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: "Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. [2] Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik." [3] Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: [4] "Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. [5] Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk.
Kanaan är i Gamla testamentet i Bibeln namnet på landet väster om floden Jordan, senare känt som kungariket Israel och - efter det israelitiska folkets splittring i två riken - sydriket Juda respektive nordriket Israel. I Nya Testamentet är den romerska provinsen benämnd Judéen resp. Galiléen. Något senare Palestina som romarna till sist kallade landet - samt nuvarande staten Israel och de palestinska områdena Gaza resp. Västbanken. Namnet Kanaan är även känt från äldre egyptiska källor, och landet tillhörde tidvis det forntida Egypten.
1 Mos 15:1-5
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: "Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad." Abram sade: "Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Och han sade: "Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig." Men Herrens ord till honom löd: "Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod." Och Herren förde honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli."
Varför valde Gud just Abraham? I 1 Mos 15:6 läser vi Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig. Han var också en mycket gästfri man
I Bibeln kan vi läsa om Isak och hans som Jakob. Hungersnöd bredde ut sig och man fick söka hjälp i Egypten dit Jakob kommit på svårförklarade vägar. Josef förlät sina bröder (De blev förfäder till Israels tolv stammar) och blev väl mottagna i Egypten som var ett bördigt land. Livet för israeliterna fungerade bra till en början, men efter en tid gjordes hebréerna/israeliterna till Faraos slavar. Några hundra år senare uppträdde Mose på den historiska scenen. Den dåtida Faraon fruktade det stora antalet israelitiska barn skulle komma att ta över landet. Han befallde då att alla nyfödda israelitiska gossebarn skulle dödas. Men den israelitiska gossen Mose räddades av Faraos dotter, eftersom Moses syster hade lagt honom i en vasskorg i floden Nilen och hoppats på det bästa. Mose blev adopterad och uppfostrad som prins vid Faraos hov. Efter att ha slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare som piskade en israelit tvingades Mose fly. Under flykten fick Mose i uppdrag av Gud att föra israeliterna ut ur Egypten tillbaka till det förlovade landet, Kanaan.
Mose
I Egypten behandlas judarna först väl men av nya härskare förslavas de och lever 400 år i hårt slaveri. I 1 Mos 2 och följande kan vi läsa om Mose och hur Gud använder honom och hans bror Aron.-
Efter Många svårigheter befrias judarna och Påbörjar sin återvandring till det utlovade landet.
Folk fördrivs
I landet bodde flera folk. Dessa hade lämnat Guds väg och levde helt Gudsfrånvänt. Gud fördrev dem därför och gav deras plats åt judarna. Gud hade skapat dem och hela världen. Därför hade han makt och rätt att göra detta.
Olika kungariken
Judarna ville vara som andra folk. De bad till Gud om en kung och trots mörka framtidsmoln fick de sin vilja igenom. Saul var den förste. Han började bra men avföll snart och Ersattes av kung David. Jerusalem blev rikets huvudstads. Arkeologer har hittat en 2 000 år gammal inskription som innehåller ”hela” namnet Jerusalem. Det är det tidigast kända exemplet på stavningen ”Jerushalajim”, så som stadens namn skrivs på hebreiska i dag
Davids son Salomo fick bygga det första templet
Romerska väldet
Under århundraden var Israel en romersk provins. ÅR 66 startade ett uppror mor romarna som dock slogs ner och år 70 förstördes det andra templet av romarna och plundrades på sitt innehåll.
År 132 inleddes ytterligare en treårig revolt ledd av Simon Bar Kokva. Även denna slogs ned. och judarna fick inte längre no i Jerusalem. Stadens namn ändrades till Aela Capitolina. Judarna fick inte längre bosätta sig i staden utan fördrevs.
Korsfarartiden
är ett tragiskt kapitel i judarnas historia. Alltsedan har judarna haft en önskan att återvända. Små skaror hade redan tidigt återvänt.
Theodor Hertzl bildade en politisk rörelse _ Sionismen som arbetade för detta mål i full skala. Det skulle dröja till långt in på 1800-talet innan tanken på allvar väcktes om att alla judar borde flytta till det land som deras avlägsna förfäder en gång flytt ifrån cirka 50 generationer tidigare. En återkommande judisk bön hade visserligen hela tiden varit ”nästa år i Jerusalem”, men det hade framförallt haft en religiös, andlig innebörd.
Under den andra halvan av 1800-talet, under intryck av tidens nationalistiska stämningar och en antisemitism som på många håll växte i styrka, började allt fler judar, särskilt från Östeuropa, flytta till Palestina för att bosätta sig där. De var pionjärer för sionismen, en nationalistisk rörelse som formellt grundades 1896, det år då den österrikiske journalisten Theodor Herzl publicerade boken Dar Judenstaat (Judestaten). Själv var Herzl inte religiöst praktiserande jude, utan snarare agnostiker,
Under århundradena styrdes sedan Kanaan av olika härskare. Samtidigt spreds judarna ut över världen. I Sverige tror man att den första juden bosatte sig på Gustav Vasas tid.
På 1800-taqlet var Israel i stort sett öde.
Mark Twain var en amerikansk författare, reporter och tidningsman. Mark Twain var lots på flodbåtar 1857–1861 och fick sitt litterära genombrott år 1865. Han är mest känd för romanerna Tom Sawyers äventyr från 1876 och Huckleberry Finns äventyr från 1884. PÅ slutet av 1800-talet reste h runt i Israel. Han beskrev landet som öde (det fanns då totalt 25 000 inv. – idag ca 1 miljon)
England
Vid tiden före första världskriget hade det islamiska, Ottomanska väldet makten över Israel. Engelsmännen besegrade dem och fick efter kriget Nationernas Förbunds uppdrag att Styra området.
Balfourdoktrinen
Den 9 november 1917 publicerades en kort artikel i tidningen The Times, under rubriken ”Palestina för judarna”. Själva texten bestod nästan enbart av ett par rader, skrivna av Arthur Balfour, Storbritanniens utrikesminister. Det väsentliga löd som följer: ”Regeringen ser med välvilja på upprättandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina, och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den tydliga förutsättningen att inget kommer att göras som kan vara till men för de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”
Englands regering svängde dock 180 grader. Araberna började opponera sig. Till slut böjde man sig och tog avstånd från det man tidigare sagt.
NU ströp man invandringen till Israel.
Redan före Hertzl framträdande hade judar alltså börjat återvända. Främst från Tsarryssland
Första invandringsvågen 1903 kom sedan 35 000 Judar till Israel. 1904 till 1914 Ytterligare 40 000. En tredje våg 1919 – 1923 var på 40 000.
En fjärde kraftig våg kom efter 1925 och omfattade 80 000. Dern största vågen kom sedan 1929 – 1939 då ca 250 000 invandrade.
. Det var den 17 februari 1939, drygt tre månader efter den tyska Kristallnatten. I Uppsala hade studenterna kallats till ett möte för att besvara frågan om Sverige borde ge asyl åt tio judiska läkare på flykt undan Nazityskland. Majoriteten av studenterna svarade nej.
1930-talet tog den judiska inflyttningen fart på allvar, i takt med att det nazistiska mörkret sänkte sig över Europa. I praktiken skapades då vad som brukar kallas ”fakta på marken” – en verklighet bortom teorier och slagord, som i det här fallet bestod av en inofficiell judisk stat, komplett med en egen, relativt välutrustad armé.
Éviankonferensen hölls den 6–15 juli 1938 i Évian-les-Bains hölls på initiativ av USA:s president Franklin D. Roosevelt. Representanter för 32 länder under Myron Charles Taylors ordförandeskap diskuterade en enhetlig plan för hjälpen åt flyktingar från Tyskland och Österrike. Syftet var att ordna en internationellt organiserad utvandring av politiska flyktingar, offer för nazistregimen, och att lösa de förföljda tyska judarnas bosättningsproblem i främmande länder. Inför konferensen framlagda rapporter visade, att redan vid denna tidpunkt 125 000 personer hade flytt från Tyskland och Österrike. Antalet som på grund av ras- och religionsförföljelse eller av politiska skäl behövde utvandra uppskattades samtidigt till 700 000. Grannländernas regeringar meddelade att de inte kunde omhänderta flera flyktingar såvida de inte befriades från dem som redan hade mottagits. Med undantag av Dominikanska republiken, som erbjöd sig att placera 100 000 personer i sitt jordbruk, ville ingen regering i Évian lova att öppna fristad för centraleuropeiska flyktingar. Man hyste på flera håll farhågor för att dessa vinddrivna människor skulle dra med sig politiska och sociala konflikter.
Exodus var 1947 ett fartyg med judiska flyktingar som avsåg resa till Brittiska Palestina. Fartyget lämnade Frankrike 11 juli 1947. De flesta emigranterna var överlevare från förintelsen som inte hade inresetillstånd till Palestina. Deras resa fick stor uppmärksamhet i massmedia. Storbritanniens flotta Royal Navy intog skeppet och deporterade alla passagerare till Europa.[1]
Suezkrisen
Det brittisk-franska Suezbolaget, som kontrollerade Suezkanalen, hade tillstånd att bedriva verksamheten fram till 1968, varefter ägandet skulle övergå till den egyptiska staten. Egyptens president Gamal Abdel Nasser beslöt dock att nationalisera Suezbolaget i förtid, den 26 juli 1956, ett beslut som av kanalens ägare uppfattades som en klar provokation och som, enligt deras mening, krävde en motreaktion. Israel, som betraktade Egypten som sin värsta fiende, anslöt sig till planerna för denna motreaktion [förtydliga].[13]
Suezkrisen (hebreiska Sinaikriget") kallas det krig där Israel, Storbritannien och Frankrike anföll Egypten i slutet av oktober 1956. De tre allierade, särskilt Israel, lyckades främst uppnå de omedelbara militära målen, men påtryckningar från USA och Sovjetunionen i FN och annorstädes tvingade dem att dra sig tillbaka
Sexdagarskriget
ide arabiska grannländerna, hade som i de föregående krigen, målsättningen att förinta den judiska statsbildningen. Ytterligare 11 muslimska länder bidrog med trupper till den arabiska sidan.[5][6][7]innan kriget attackerades israeliska städer och byar nära Syrien regelbundet. Israeliska trupper angrep byn as-Suma på Västbanken[16] och i början av 1967 ökade spänningarna vid gränsen mellan länderna. Efter falska rapporter[17] från Sovjetunionen om att Israel var nära att anfalla fick Syrien med sig Egypten och en rad andra arabstater och en militär uppladdning mot Israel påbörjades. I maj började egyptiska trupper marschera genom Sinaiöknen mot den israeliska gränsen, ockuperade en internationell fartygsväg[18] och hotade med att eliminera Israel.[19] I början av juni 1967 bestämde sig därför den israeliska ledningen för att slå till först, hellre än att riskera statens utplåning.
Yom Kippurkriger
Kriget ägde rum på Judarnas heligaste högtid: Yom Kippur och den muslimska fastemånaden Ramadan. Flertalet Judiska soldater hade ledigt och man tvingades till en snabb mobilisering. På morgonen den 6 oktober fick den israeliska underrättelsetjänsten dock ett tips att krig skulle bryta ut samma dag och Golda Meir beslöt därför att mobilisera. Klockan 14:00 gick den egyptiska armén över Suezkanalen och anföll de israeliska ställningarna. Den egyptiska armén kunde snabbt ta sig 10 kilometer förbi kanalen och de första israeliska motanfallen misslyckades. De israeliska styrkorna drabbades initialt av svåra förluster eftersom de inte räknat med att de egyptiska styrkorna hade tillgång till avancerade vapensystem som luftvärnsrobotar och pansarvärnsrobotar importerade från Sovjetunionen.
När egyptierna den 14 oktober beslöt sig för att fortsätta österut blev de tvungna att anfalla utan skydd av luftvärnet, vilket gjorde dem sårbara för israeliska flyganfall. Ett israeliskt motanfall (Operation Gazelle) som leddes av Ariel Sharon (som då var chef för 143:e pansardivisionen) lyckades utnyttja ett glapp mellan egyptiska 2:a och 3:e armén och slå sig fram till kanalen som korsades 15 oktober, vilket öppnade vägen mot Kairo.
Syrierna anföll Golanhöjderna och flera stridsvagnar förstördes, men syrierna stoppades (bl.a. med insats från "The Tzvika Force") och sedan fortsatte Israel sin framryckning till dess att de närmade sig Damaskus och en vapenvila inträdde.
Under tryck från USA, Sovjetunionen och FN ingick parterna då ett avtal om eldupphör. Under 1974 och 1975 kom länderna överens om ett israeliskt tillbakadragande från zonen närmast kanalen. I Israel var kritiken hård mot att landet hade kunnat tas med överraskning och regeringen med premiärminister Golda Meir i spetsen avgick i maj 1974.
Ordet togs i allmänt bruk som det populära namnet på två palestinska upplopp mot Israels annekteringspolitik på palestinska områden.
Intifada
Den första palestinska intifadan började i slutet av år 1987. Våldet hade inte tidigare varit så omfattande och något släppte som legat och grott, möjligen kan en utlösande händelse ha varit att fyra palestinska arbetare dödats i kollision med en israelisk lastbil.[1] Men upproret var dock bara ett led i den hårda konflikt som pågått sedan årtionden. Det som skedde var generalstrejker, man uppmanade andra att bojkotta israeliska produkter och försökte få en inhemsk produktion, självhushållningen ökade, och man gick in i direkta konfrontationer med den israeliska armén med bland annat stenar och molotovcocktails, varpå den israeliska armén svarade genom att använda gummimantlade stålkulor och andra vapen. Intifadan minskade i våldsamhet år 1991 och tog slut i samband med att Osloavtalet undertecknades i augusti 1993 och att den palestinska nationella myndigheten skapades.
Al-Aqsa-intifadan (även känd som den andra palestinska intifadan eller Oslo-kriget) var ett palestinskt uppror mot Israels ockupation av palestinska områden och inleddes den 28 september 2000 i samband med att Sharon gjorde ett uppmärksammat besök på mosképlatsen i Jerusalems Gamla Stad.
Varför byggdes ”muren”?
Nästan alla som kommer till Israel och får se ”muren”, frågar varför den byggdes och varför den fortfarande är kvar. Även de som aldrig varit i Israel kommenterar och frågar om denna mur.
Nedan är ett, av otaliga, exempel på hur vardagen och verkligheten såg ut under den fruktansvärda tid som den andra intifadan pågick. Jag vill alltså att ni ska förstå att följande var vardag under dessa år, och jag vill också att ni ska förstå smärtan, ilskan och förtvivlan som alla israeler kände eftersom alla var drabbade, inklusive jag själv.
En söndag i oktober 2003 kommer jag till skolan, där jag jobbar som engelsklärare. Under helgen har jag med flit undvikit att lyssna på nyheterna och är därför totalt ovetande om vad som hänt. I lärarrummet är stämningen tryckt, och en bild på en av mina studenter står på ett stativ med minnestext på.
Jag vågar knappt fråga vad som hänt med tanke på det säkerhetsmässiga läget i Israel. Svaret kan bara vara hemskt, och det är det. Mycket mer än jag kan ana.
Min student, Tzalik, eller Bezalel (30 år), går konditorlinjen, och i torsdags bakade han en födelsedagstårta åt sin son Liran, som skulle fylla 4 år veckan efter. Tårtan har Tzalik ställt i det stora kylskåpet som konditorerna använder för sina kreationer. På lördagen firar Tzalik sonens födelsedag på restaurang Maxim i Haifa, tillsammans med sin fru, Keren (29 år), sin dotter Noya (1 år) och sin mamma Bruria (59 år).
Bäst de alla sitter och äter, kliver en kvinnlig självmordsbombare in på restaurangen. Hennes namn är inte värdigt att nämnas. Hon ställer sig jämte Noya, som sitter i sin barnvagn, och spränger sig själv i luften. I ett slag mördar hon 21 oskyldiga människor, och skadar 58 lika oskyldiga människor.
Kvar av Tzalik och hans familj är bara födelsedagstårtan till Liran, den tårta som nu ingen vågar röra i det stora kylskåpet i skolan.
Som i en dimma går jag till dagens första lektion, en klass på cirka 20 judiska tjejer och en muslimsk kille. Mitt i undervisningen kommer jag till insikt om vad som hänt och brister ut i hulkande gråt. När mina studenter förstår vad det handlar om, utbryter pandemonium i klassrummet.
En av tjejerna blir hysterisk och skriker på en muslimsk kille, som i sin tur börjar gråta. Det visar sig att hon och flera andra i klassen har familj och vänner som också mördats av självmordsbombare. Vårt lilla klassrum blir hela Israel på några sekunder. Efter kaoset lyckas jag dock få alla att sätta sig ner på golvet, där var och en får säga och ge uttryck för precis vad de känner, i tur och ordning. Till slut sitter vi alla i en stor ring, håller varandras händer, gråter och förlåter.
Samma dag har vi senare krismöte på skolan. Vi lärare sätter ihop ett minneshäfte över Tzalik, som vi överlämnar till hans efterlevande – far och två systrar som inte var med på restaurangen den ödesdigra dagen. Jag är helt utan ord då vi lämnar över häftet, för inga ord i världen kan ge uttryck för allas våra känslor denna hemska dag.
Nu vill jag att ni läsare sätter er in i hur drygt 1 100 (egentligen 9 400) liknande situationer utspelade sig under denna tid – över hela Israel. Smärtan sliter i kroppen på oss som fortfarande är i livet. Ondskan slet sönder dem som inte överlevde.
Löfte om fred finns inte på den palestinska sidan. Tvärtom. Det palestinska ledarskapet belönar terrorister finansiellt (cirka 1,5 miljarder kronor under 2019), bland annat med hjälp av oavbrutet svenskt bistånd som okontrollerat öses över dem. UNRWA fortsätter att indoktrinera barn till att bli jihadister, där mord på en jude är likvärdigt med himmelriket. Omvärlden håller tyst när palestinsk terror drabbar judar, samt då palestinier hyllar Hitler och lovar att fullfölja hans plan.
Därför byggdes muren, och därför står den kvar.
Artikel i Världen idag skriven av Christina Toledano Åsbrink