Tvistens Frikyrkoförsamling

Artikel införd i Kristianstadbladet 5 februari 2010

Eldsjäl. Livsverk. Orden känns för små när man ska försöka skildra Ernst Skoog och det som han åstadkommit. Uppenbart är att han på de nio tunnland ödemark i Furuboda, som han en gång i tiden köpte för 2 500 kronor, skapat en alldeles speciell plats här på jorden.

När jag hastar in via receptionen på Furuboda sitter Ernst Skoog och väntar på sin "scooter". Transportmedlet använder han utomhus. Orken tryter och benen bär numera inte några längre sträckor. Han upplever också att minnet sviker honom ibland, men ögonen är pigga och hans berättarglädje spirar fortfarande.

Han börjar gärna från början med den sjuåriga skolgången, som blev all egentlig utbildning som han har.

– Jag hade väl inte något egentligt läshuvud så det fick vara så med det.

Det var för övrigt just i Ljunge skola uppe vid stora vägen till Åhus som han träffade Ella, som skulle bli hans hustru.

Ernst Skoog, son tillen lantbrukare och ålfiskare med ägor strax söder om Furuboda, blev bonddräng i trakten och sedan hantlangare till en murare. Han värvades som lärling av en målarmästare, tjänade åtta kronor i veckan och cyklade till Everöd på första jobbet. Andra jobbet var i Skepparslöv, dit var det ännu längre att trampa. Innan andra världskriget bröt ut hade lärlingslönen stigit till tolv kronor i veckan.

Under kriget blev han inkallad i omgångar. Han och Ella funderade på om de skulle gifta sig. Till förlovningen köpte de en butterkaka för 35 öre och drack surrogatkaffe.

Ernst fick en tomt av sin far. Huset byggdes med hjälp av släktingar och var klart samma år som kriget tagit slut.

– Jag har ett särskilt minne av hur min faster, som bodde i närheten, kom ut och ropade "kom in och drick kaffe, nu är kriget slut".

Att fira med kaffe var festligt efter hårda ransoneringsår.

Han hade varitsöndagsskollelärare i fribaptistförsamlingen och ville starta en ungdomsgrupp. Äldre församlingsmedlemmar ansåg inte att man skulle dela upp församlingen, men till slut fick Ernst de äldsta på sin sida. "Ah, la han försöga" sa en gumma.

Ernst var 20 år och inte minst sommarlägren för ungdomar som aldrig varit hemifrån gav eko. Till lägren kom folk vida omkring.

Missionshuset blev för trångt. Ernst fick nys om att det fanns nio tunnland att köpa och for in till lantbruksnämnden i Kristianstad som skulle sälja för 300 kronor tunnlandet.

– Det var billigt men för mig var det en svindlande summa.

Han var fattig målare, prutade till 2 500 kronor och köpte på kredit.

– Egentligen var det tur att jag inte hade någon utbildning, då hade jag begripit att det här går inte, säger han och ögonen glittrar muntert.

1960 invigdes enungdomsgård, byggd med hjälp av 50 000 kronor i allmänna arvsfondspengar. Verksamheten växte och växte. Det byggdes till och till.

Fram tills nu kanske femtio gånger. Fotbolls- och lekplan, rullstolsväg till havet, strandstuga, kursgård, gästhem, bibliotek.

– Det fanns ett väldigt behov, säger Ernst Skoog.

Ernst berättar om hur han hade goda relationer med dåvarande Åhus kommun och att han uppvaktade ministrar och tjänstemän i Stockholm för att försöka få ihop mer pengar. En slags tiggarstråt.

– Jag talade inte deras språk men jag tror att de hade lite förbarmande med mig. När vi skulle bygga simhallen fick jag till och med hjälp att skriva ansökan av tjänstemän i Stockholm.

Han har möttmånga människor ur olika samhällsklasser genom åren. "Både dom som drabbats av funktionshinder och sjukdomar, och dom som menar sig vara friska" skriver han i förordet till en av sina böcker.

Kring detta kan han reflektera och tycker att det finns många människor i dag som svänger sig med utbildning som de inte har eller med uttryck som de inte begriper.

– Det är inte bra, konstaterar han.

Många insamlingsresor har det blivit. Är han en särskilt envis person? Jodå, men en sak tycker han är viktig i sammanhanget: han bad om hjälp för det han trodde på, vände sig till folk han kände och bjöd alltid till Furuboda för att bidragsgivarna skulle se vad det blev av pengarna. Så småningom kom Furuboda att sälja sig själv.

– Det är väldigt viktigt att folk talar väl om en.

Ungdomsgårdenskötte Ernst på kvällar och helger tillsammans med Ella. Personalstyrkan bestod av sexton hemmafruar.

– Vi ordnade brasaftnar, som fortsatt sedan dess. Det är egentligen inget märkvärdigt med dem. Gemenskapen drar, folk vill träffas.

Studiecirklar startades och man började göra resor utomlands med funktionshindrade.

– Att flyga med förlamade personer väckte uppståndelse. Det handlade om människovärde, de behövde resorna allra mest.

Furubodas målsättning är än i dag att motverka utanförskap. Människor ska ha samma möjligheter och alla är lika viktiga. Att Furuboda är byggt på kristen grund och värderingar har också haft stor betydelse, tycker han.

I dag drivs Furuboda av en ideell förening och fyller 50 år andra advent. Verksamheten spirar vidare i en avfolkningsbygd. Är han stolt?

– Om jag skulle vara stolt skulle jag dela det med många andra.

Ernst Skoog äromvittnat en god berättare. Han har också skrivit tre böcker om sina minnen och möten, har mottagit medalj av kungen – i 8:e storleken i högblått band- för sina insatser inom handikappvården, Rotary-och Lionspris och kulturpris.

Nyligen blev han änkeman efter 65 års äktenskap med sin älskade Ella.

– Man vet inte hur länge man lever, säger Ernst.

Tror han att han lever tills att han blir 100?

– Nä det blir jag aldrig, jag har en sjukdom som gör att jag kan falla ner och dö när som helst.

Den 8 februari 2010 fyllerErnst Skoog 90 år. Högtidsdagen skulle Ernst ha firat, tillsammans med sina tre barn Paul, Tord och Anita, barnbarn och barnbarnsbarn, med ett öppet hus på Furuboda där han tillbringat största delen av sitt liv.

Men ödet ville annorlunda. För några veckor sedan, tre dagar efter att denna intervju gjordes, ramlade Ernst och bröt lårbenet. Därför har firandet flyttats fram i avvaktan på att 90-åringen ska repa sig.

Birgitta Mattisson

Artikel införd på emilstolpar.wordpress.com

I slutet av 1800-talet stod i varje vägkrök ett missionshus. Där samlades människor till sång och bön, inte sällan för att fly en trång jämmerdal. Men det som ofta glöms bort i historieskrivningen är frikyrkorörelsens samhällsbyggande roll. De fria församlingarna var de första demokratiska föreningarna i Sverige. Inte sällan stod de sida vid sida med arbetar- och nykterhetsrörelse för att skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

I ett nybyggarområde söder om byn Yngsjö vid träskmarkerna utanför Åhus restes just ett sådant missionshus på 1870-talet. Det planerades till och med för en egen kyrkogård – i det fall den statliga kyrkan skulle förvägra avfällingarna från den lutherska läran en plats i vigd jord.

Vid den här tiden uteslöts den språkbegåvade predikanten och bibelöversättaren Helge Åkeson ur Baptistsamfundet. Kring honom växte istället det lilla Fribaptistsamfundet upp, som mest med cirka tre tusen medlemmar och spridning i främst Skåne, Dalarna, Västergötland och på Gotland.

Nybyggarområdet i Yngsjö hette Furuboda och vägen dit var fram till mitten av 1900-talet bara ett par hjulspår i leran. Missionshuset var centralpunkt i området. Och precis som socknarna hade sina fattigstugor samlades medellösa människor kring Furuboda missionshus. Men odlades en annan människosyn här?

Flera av de inhysta bakom kapellet hade olika

funktionsnedsättningar och var övergivna av sina familjer.

”Blinda Anna” har kallats Helge Åkesons kassör på grund av

sitt ordningssinne och handlag med pengar.

För kvinnor var missionärsrollen en av de få karriärvägarna

och även om Anna inte kom så långt ska hon enligt den

fribaptistiska mytologin ha lagt grunden till missionen genom

att offra en första slant.

Ernst Skoog (1920-2010) växte upp i denna anda bland

församlingens enkla fiskare, lantarbetare och tjänstefolk.

Men han var också en del av en framväxande modernitet.

Under 1900-talet uppstod ett glapp mellan barndom och

vuxenliv: ungdomen.

De äldre i församlingen såg med skepsis på särskilda aktiviteter för ungdomar, men Ernst drog igång sommarläger och andra ungdomsaktiviteter, även i samarbete med dåvarande Åhus kommun. Men det lilla kapellet var snart för trångt för de tillresande ungdomsskarorna och en dröm föddes om att bygga en egen lägergård på andra sidan vägen.

På dessa sandiga ängar ner mot Hanöbukten hade Ernsts farbror haft sina kor på bete, men nu ville Lantbruksnämnden i Kristianstad sälja av den obrukbara marken. Så ungdomsledaren gav sig iväg till ett av sina lyckade möten med makten. Memoarboken Det var så det började handlar om många sådana möten med ”fina herrar”, inte sällan barska i tonen.

Säkert kände den enkle målaren från Furuboda av mindervärdeskänslor, men lyckades omvandla nervositeten till charm och rättframhet. Hans ädla motiv gick säkert inte att ta miste på. Så från detta första möte kom Ernst ut med nio tunnland för 2.500 kronor (idag betingar nog dessa ljuvliga strandängar lite mer…).

Men att bygga en ungdomsgård kostade mer än så och därför vände sig den nybildade föreningen till Arvsfonden. En Göta Rosén lät hälsa från Socialstyrelsen att om bara hon och Ossian Larnstedt är överens så togs pengar ur fonden (processen har blivit lite mer invecklad sen dess…). För första gången i sitt liv reser Ernst upp till kungliga huvudstaden och kommer hem med en arvsfondscheck på 50.000 kr.

Så håller det på. Den födde lobbyisten förstår blixtsnabbt att utnyttja situationen när han ramlar in på Arbetsmarknadsstyrelsens fikarast. Önos sponsrar med saft och sylt och Facit skickar efter att Ernst knackat på fel fabriksdörr i Åtvidaberg en skrivmaskin som han använder för räkenskaper och dokumentation.

Ernst drar senare i karriären in miljonbelopp på sina tv-gudstjänster och charmar självaste drottningen. Men viktigare tror jag det är att det i hans förhållningssätt fanns en öppenhet för det oväntade. Kanske var det vanligare i tidens religiositet att inte styra och detaljplanera alltför mycket utan ställa sig öppen inför det högre makter hade i beredskap.

Det stora exemplet på detta kommer här: En av Ernsts vänner hade gjort ritningarna till gården, som visade sig sakna både trappor och trösklar. Av en tillfällighet upptäcktes detta av personer som använde rullstol och 1964 startades ett första sommarläger för handikappade – som var den nya termen då.

För den trosvisse Ernst var detta en fingervisning från ovan och snart var han ute på vanföreanstalter och kronikerhem för att värva kursdeltagare. Många bodde även isolerade i sina föräldrahem och Ernst drar sig inte för att tala om fängelseliknande förhållanden och grips av bristen på personlig service.

Men det största behov han ser är utbildning, eftersom många med medfödda funktionsnedsättningar aldrig gått i någon skola. Från 1967 startar därför ett samarbete med Önnestads folkhögskola – Sveriges äldsta från 1868.

Sedermera blir Furuboda egen folkhögskola med stark funktionshinderprofil. (När Ernst besöker Skolöverstyrelsen för att utverka sitt folkhögskoletillstånd är det Gösta Vestlund som tar emot – still going strong 2015, 102 år ung.)

Den fromme Ernst har som livsprincip att betjäna sina medmänniskor med medmänsklighet och värme enligt Jesu lära. Resultatet är inte en undangömd privatreligiositet men inte heller en sötsliskig medömkan utan ett praktiskt stöd utifrån individens behov – på ett intressant sätt likt senare tiders personliga assistans.

Medhjälparna på kurser och läger hade ingen vårdutbildning (förutom min mamma som jobbade som sjuksköterska den första kursen) men var ändå radikalt professionella genom att fråga de verkliga experterna om vad de behöver och önskar.

Ernst berättar till exempel om den unge predikanten som efter varje måltid ödmjukt får lägga in prillan under den snusande mannens läpp. Visst gläder det ett föreståndarhjärta när en yngling efter en termin på Furuboda slutat svära och dra fula historier, men i Ernst Skoogs tolkning av kristendomen dominerar respekten för individens egen vilja och behov.

Flera som kom med taggarna ut till den frikyrkliga skolan förvånas över att inte tvingas in i en religiös fålla. Det står var och en fritt att åka in till Kristianstad på kvällarna och slå runt, meddelar Ernst. Fast ställd inför de alternativen skulle man kanske hellre stanna i suset av tallarna på Furuboda…

Eller så har detta med min personliga historia att göra. Flera barnasomrar åkte vi till läger i Furuboda. Det var så långt vi kom, för någon utlandssemester var det aldrig tal om. Däremot bjöd det brusande havet, de mjuka sanddynerna och torra hedarna ett nog så exotiskt och spännande landskap – fullpepprat med små runda harlortar som jag minns det.

Jag har också förstått av brev som min sedan länge avlidna mor skrivit att hon var med från allra första början. Åtminstone skriver hon om en ungdomsledarkurs på Furuboda hösten 1961. Och vem vet om hon inte var med vid den historiska invigningen av ungdomsgården andra advent 1960…

Det gamla Fribaptistsamfundet är nu upplöst och fusionerat, men kvar står Furuboda – med arbetsrehabiliterande verksamhet i Kristianstad, närmare 400 personliga assistenter i assistansbolaget och nytänkande forskning om allt från dataspel för unga med funktionsnedsättning till religionsdialog om funktionshinder.

Och innan Ernst gick bort fick han sig en sista seger. Av de gamla hjulspåren hade blivit en fin landsväg och 2009 beslöt Skånetrafiken att dra en busslinje med ändhållplats strax utanför skolan. Nu kan alla och envar ta Furuboda-bussen från Kristianstad station för att begrunda detta arv som social innovationskonst, folkrörelsedemokrati och praktisk medmänsklighet gett oss.