Tvistens Frikyrkoförsamling

Rudolf Linderius

Rudolf Linderius var en välkänd och mycket uppskattad profil inom Fribaptistsamfundet, Fb, under senare delen av 1900-talet. Han var en benådad resepredikant och talare, evangelist, sångare, sångförfattare och poet.

Rudolf föddes i Motala den 28 april 1925. Hans föräldrar hette Margareta och Jakob Petersson.

Rudolfs far, Jakob, fick en son utom äktenskapet vilket på den tiden var en stor social belastning. Sonen uppfostrades av sina morföräldrar och fadern fick inte umgås med honom, däremot naturligtvis betala hans underhåll. Barnets mor dog senare i barnsäng.

Jakob gifte sig senare med änkan efter en missionspastor. Hon hade två döttrar vilka adopterades av Jakob. De fick tillsammans en son men endast två år efter giftermålet dog hustrun och Jakob lämnades ensam med de tre barnen.

Rudolfs mor, Margareta, hade kommit som hjälp i hemmet. Tycke uppstod och hon blev Jakobs andra hustru. Äktenskapet fick en tragisk start då den tidigare sonen dog vid endast tre års ålder.

Tillsammans fick Jakob och Margareta sonen Rudolf och senare ytterligare en son.

Rudolf hade besvärliga luftrör under uppväxten särskilt efter att ha vistats i folksamlingar. Detta medförde att han aldrig gick i folkskola utan undervisades istället i hemmet. Kanske var det andra faktorer som spelade in. Kvalitén på undervisningen måste ha varit god att döma av Rudolfs djupa allmänbildning.

Rudolf var tidigt intresserad av litteratur och kanske i synnerhet poesi. Redan som tjugoåring gav han ut sin först diktbok: ”Vägen till källan”. Gud, himlen och naturen var hans centrala ämnen.

Rudolfs första och enda offentliga skola var Örebro Missionsskola där han var elev under åren 1947 – 1950.

1952 gifte Rudolf sig med Vivan, som han träffat på en tältmötesserie i Norrland. I mångt och mycket var de starka kontraster. Rudolfs håg låg åt det intellektuella. Praktiska ting hade han däremot stora problem med. Vivan å andra sidan var mycket ordningsam och praktiskt lagd. På så sätt kompletterade de varandra. Vivan kom från ett icke kristet hem men kom tidigt till tro och döptes redan som sjuttonåring i Roknäs någon mil väster om Piteå. Vigseln ägde rum i Betel, Lindesberg och en lägenhet ovanför kyrksalen blev deras första hem.  Troligtvis var detta grunden till att Rudolf bytte efternamn från Petersson till Linderius. Vivan tjänade som vaktmästare medan maken Rudolf mer eller mindre ständigt var ute på vidsträckta predikoresor. 1953 föddes dottern Catarina och tre år senare d.v.s. 1956 sonen Lars.

Örebro Missionsskola drevs av dåvarande Örebromissionen ÖM. Oklart när, övergick Rudolf till att bli resepredikant inom dåvarande Fribaptistsamfundet. Inom detta samfund fanns på den tiden en stark misstro mot allt vad teologisk utbildning heter. Deras resepredikanter utbildades istället igenom något som liknar gesällväsendet. Tillsammans med en äldre ”broder” reste de på fältet, predikade och fick samtidigt både praktisk och teoretisk utbildning av sin äldre ”mästare”. Huruvida detta orsakade några problem i kontakten mellan Rudolf och hans nya samfund är dock okänt.

1960 flyttade familjen till Torshälla, en liten bruksort en knapp mil norr om Eskilstuna i Södermanland. Familjen blev då medlemmar i den lilla Fribaptistförsamlingen i Munktorp på andra sidan Mälaren cirka tre mil därifrån! Varken Rudolf eller Vivan hade körkort. För att komma till församlingens gudstjänster och möten blev man därför skjutsade av endera familjen Arthur Åberg eller Verner Karlsson! Rudolfs predikoresor måste således även ha företagits med tåg eller andra allmänna kommunikationer med undantag av de gånger han kunde slå följe med någon bilburen kollega. Under flera sådana resor hade han sällskap och biltransport av Karl-Allan Thörnberg från Karlskrona.

Rudolf var en vän av stad och samhälle. Ute på landsbygden kände han sig mindre bekväm. Där fanns ju inte heller några antikvariat eller bokhandlare att besöka. Annars var Rudolf en stor naturälskare. Detta har tagit sig många uttryck i hans diktning.

I slutet av 1970-talet bodde familjen en tid i Habo strax norr om Jönköping. Därifrån flyttade de under 1980-talet till Örebro där de sedan var bosatta . Rudolf blev nu pensionär vilket sannolikt var en jobbig upplevelse. Han saknade det annars ibland så slitsamma predikoresandet och vännerna han fått i alla de många små församlingarna runtomkring i Sverige. Ibland fick han dock kallelser till kortare resor vilket gladde honom stort. Även begravningar var en möjlighet att behålla kontakten med olika församlingar.

Rudolf drabbades på sin ålderdom av en allmän svaghet men det var hans hustru Vivan som först fick sluta sina dagar. Hon dog 2008 vid 84 år s ålder. Ett år senare tvingades Rudolf flytta till äldreboende. Där fortsatte han att ”missionera” bland de boende med uppmuntrande tal, sång och diktläsning. Han hade stor livslust och fortsatte flitigt att ta del av böcker, tidningar och musik. Den dag det hölls parentation för Rudolf i Filadelfiakyrkan i Örebro hade han egentligen planerat en kafékväll med rubriken ”I ord och ton” i samma församling. Rudolf avled den 14 april 2010, Begravningen hölls av pastor Erling Wennerlund. Frälsningsofficeren och sångaren Daniel Wiklund medverkade.

Rudolfs dotter Catarina har delat med sig av några typiska men varma minnesbilder:

•Rudolf på väg till tåget med andan i halsen och frustande puh, puh, puh., kånkande på sin stora, tunga resväska ´.

•Vivans ständiga strykande av skjortor. Hennes oro för att Rudolf inte skulle hinna med tåget (vilket han dock gjorde om än med nöd och näppe).

•Ibland kvarglömda föremål på tåg och buss.

•Rudolf starka ¨men vackra stämma som ingen kunde överrösta!

•Drivorna av böcker. Till sist var Rudolf tvungen att hyra ett extra förråd ”ute på stan” eftersom lägenheten inte kunde rymma alla.

•Rudolfs opraktiska sinnelag: ”Hur stänger man av TV ´n?”

•Rudolf iförd hörlurar, vilt gestikulerande till någon avlyssnad klassisk musik.

•Rudolf lovsjungande Gud med lyfta händer. Hans glädjefyllda tungotal som andades barnaskapets jublande glädje.

•Rudolf med nyplockad vacker vår- eller sommarbukett.

•Rudolfs varma välkomnade: ”Välkommen! Välkommen!”

Catarina beskriver sin far som snäll, varm, trygg, glad, frimodig, tankspridd, opraktisk, humoristisk, originell, bekymmersfri (överlämnade ansvaret till sin fru och till Gud!), en livsnjutare med himmelskt perspektiv, naturälskare och optimist (även om också han kunde ha stunder av nedstämdhet). Stark tilltro till Gud, lite lättlurad, glad i Gud, förnöjd.''

För oss som hade förmånen att lära känna Rudolf är det lätt att instämma i ovanstående. Rudolf var, på ett mycket positivt sätt, unik som person.